Var är du hemma?
15-08-23
Rubrikens fråga, lösryckt ur sitt sammanhang, kan ha många olika svar, beroende på vilka livserfarenheter man bär med sig. Och under The Non Existing Centers utåtriktade aktiviteter vid Ställbergs Gruva under veckoslutet fick publiken ta del av olika människors berättelser om dåtid, nutid och framtid.
En vanlig uppfattning är att där en människa tillbringat större delen av sin barndomstid, där har hen också sin hembygd, och en del stannar kvar på denna plats eller trakt också resten av livet.
Harry Åkerström (92) tillhör den kategorin, och han berättade i ett filmat inslag om arbetet i gruvan, där också hans far arbetat före honom. Tillsammans gjorde de nittiosex år i gruvbolagets tjänst, innan gruvdriften las ner 1977.
Göta Karlsson (84)hör också till dem som jobbade i gruvan. Hennes arbetsplats låg 500 meter under marknivån i en liten hytt varifrån hon skötte hissarna. Det var ett jobb hon stortrivdes med, bland annat för att hon fick mycket tid sticka!
Men det var inte bara gamlingar och deras minnen som publiken fick möta.
Live på scenen uppträdde också andra Ljusnarsbergare, från tonåren och uppåt. Några var födda i Ljusnarsberg, andra har anlänt senare.
En av dessa, Oumar Doucoure, berättade om sin hembygd och uppväxt i Mali, där han studerade och hängde med kompisar, precis som andra ungdomar, men när islamiströrelsen intensifierade sin verksamhet i området kände sig Oumar och hans vänner tvungna att fly. Nu bor han på Laxbrogården och är volontär vid Ställbergs gruva.
Stephanie Stjärnlöv var bara två år när hon med sin mamma lämnade sitt hemland i Afrika, men har varit där på besök flera gånger under sin barndom. Hon berättade kärleksfullt om byn där hennes släkt kommer ifrån, men också om sin hembygd i Ställberg.
Ingela Bornström har varit sin hembygd trogen hela tiden, medan hennes syster Ulrika har prövat på livet på andra platser i världen. Men varje gång har hon återvänt hem till Ljusnarsberg, där pappa hämtade vid stationen. Ingela läste också upp en dikt som hon skrivit till sin hembygd.
Deema Marroush kommer från Saudiarabien, men hennes familj lämnade landet och bosatte sig i Syrien, där hon utbildade sig till tandläkare. Nu bor hon i Kopparberg. Deema har också sin bror och sin mamma där, men hon berättade om hur hennes mamma hade svårt att finna en ny roll i livet. Från att i hemlandet ha varit familjens samlande kraft, den som hjälpte sina barn och andra, har hon nu blivit den som själv behöver stöd av dem.
Trogna sin hembygd i Ljusnarsberg är däremot Ing-Marie Ekman som bor i sin stuga i Ställberg och stortrivs med det. Och unge Robert Johansson med jobb på återvinningscentralen har inga planer på att flytta från Kopparberg. Får han bara meka med gamla bilar, så är han nöjd.
Mohammad Albaz förklarade att han är i Kopparberg för att börja ett nytt liv. För att ge en bakgrund till detta läste han en dikt, skriven av en av hans hemlands stora poeter. Han läste den med inlevelse på arabiska,men vi, som inte förstår det språket fick en översättning av texten i skrift, ett starkt ställningstagande mot diktatur och förtryck.
De olika berättelserna varvades med musik och ordlös sång, framförd av Xenia Kriisin och Sara Parkman.
I åhörarskaran väcktes säkert många tankar och känslor, och kanske också självransakande frågor om sin egen plats i värden, som var har jag min hembygd?
Även hos mig själv uppstod liknande tankar, men eftersom jag tänker ganska långsamt, och skriver ännu långsammare, så får mina reflektioner kring hemhörighet vänta till en annan gång.
Text: Björn Öringbäck
Foto: Ställbergs Gruva
Vilket härligt mångkulturellt samhälle vi lever i. Alla har sina erfarenheter och tillhörighet. Visst är det en trygghet att få känna sig hemma.