Tankar efter Nittälven

2020-04-26
Lördag förmiddag. Ännu en dag som gjord för att njuta av naturen. Idag bestämde Bengt och jag oss för att besöka ett smultronställe på norra delen av Nittälvsbrännan. Ryggsäcken packas med kaffe och bullar.
Skogspromenader ger möjlighet till eftertanke och reflektioner. Kanske ändå mer nu när man som 70+ skall isolera sig mot omvärlden. Själv känner jag inte så mycket av restriktionerna. Vet att jag är priviligierad eftersom jag är relativt frisk och kan leva ett aktivt liv. Visst är saknaden av umgänget med goda vänner lite irriterande men det finns ju telefon.
Har man fördelen att bo i glesbygd kan man röra sig rätt obehindrat. Vid den här tiden är det fullt upp på tomten. Utanför köksfönstret finns fåglar att titta på. I torsdags noterade jag första sädesärlan. Rödhakens pigga ögon och vackra färg förnöjer. Stararna har också vackra färger när de sitter i solen.

Ekorren hänger upp och ner vid fågelmatningen och äter. Kan inte förstå hur han bär sig åt att svälja.

Framme vid Nittälvsbrännan

Över älven går en stabil bro. Det är alltid så skönt att stå här en stund.

Titta på det glittrande vattnet och lyssna till det stilla sorlet. Vattnet här skall ta sig åtskilliga kilometer innan det når Ljusnaren för att så småningom nå havet.

Så börjar vandringen. Tankarna får stor plats i tystnaden som Bengt och jag vandrar i.
Tänker på den pågående Coronapandemin och all information som delges oss. Många lyssnar och förändrar sitt livspussel medan andra verkar vara osårbara. För oss som hör till riskgrupperna är det viktigt att inte bli smittad och inte belasta sjukvården. Men det finns de som har tolkat våra restriktioner som om det är vi äldre som bär mesta smittan.???? Kanske har vi som bor på landsbygden lättare för att rätta in oss i leden. Vi här ju inte så beroende av att leva ett uteliv på restauranger och andra samlingsställen. Visst ställs väldigt många aktiviteter in här också. Det märker man bland annat i Kopparbergarn där reportagen minskat drastiskt. Därför är det extra roligt när det finns medarbetare som hittar på nya infallsvinklar.

Promenaden går på spänger över små mossar och ”brännan” bjuder på många intressanta installationer.

Det finns fortfarande spår av det vardagsliv som pågick efter älven. Det går att ana resterna av en knut på en hölada.

Efter en halvtimmes promenad når vi så vindskyddet som är vårt mål. Kaffe hälls upp i kåsorna och vi samtalar lågt om vad vi ser och hör. Långa stunder sitter vi tysta. Då går åter tankarna till den annorlunda värld vi lever i. Vi är ju inte ensamma om det i Sverige.
Men det är inte bara negativt. Den speciella situationen tar fram det bästa hos många människor. Alla grupper som bildats för att hjälpa dem som inte kan handla eller uträtta andra ärenden. Har själv utnyttjat gruppen ”covid-19 Ljusnarsberg”. Jag har fått hjälp att handla diverse saker. En gång bad jag om hjälp och fick 3 erbjudande inom en timme. Kopparbergs affärer kommer med olika lösningar så man behöver inte sakna något. Så har man snälla grannar som inte tillhör riskgrupper som servar. Det träder fram så många vardagshjältar nu så att nämna namn går inte. Då skulle någon bli bortglömd. Kan bara säga ett stort tack till alla er som ställer upp. Känner en stor glädje och tacksamhet att bo i Ljusnarsberg.

Mina tankar går också till dem som jobbar inom hemtjänst och på kommunens serviceboende som lyckats hålla smittan utanför dörrarna. Det ligger mycket extra arbete, planering och noggrannhet bakom det. Vill gärna ge er alla en visuell styrkekram.

Termosen är tom och det är dags att vandra tillbaka till bilen. Under färden hem möter vi ovanligt många bilar. Det är fler än vi som söker stillhet och tystnad. Mina tankar går till alla er som inte på ett eller annat sätt kan lämna hemmet. Min önskan är att vi snart kan lägga detta bakom oss. Kanske får vi ett nytt sätt att se på vår vardag efter Covida. Låt oss hoppas det.

Text och bild: Thyra Lundell