Svartkonst

2020-11-29

Det händer ofta att jag drömmer, och oftast är det väl bara det där osammanhängande virrvarret, som man glömmer bort så fort man vaknar, men ibland drömmer jag långa historier, som jag dessutom kommer ihåg efteråt, som till exempel den här:

Jag drömde i natt om en gammal man, som precis som jag, bodde intill en väg.
En dag målade han en skylt och satte upp den på en stör vid vägkanten. Skylten var alldeles svart, och ingen, som for förbi på vägen, kunde egentligen undgå att se den. Ändå var det många som inte såg den alls, för de var så upptagna av annat.

Många undrade säkert varför den svarta skylten satt där, men få stannade till för att granska den närmare, och nästan alla de som ändå gjorde det, såg ingenting annat än en svart skylt. Men den som tog sig tid, och hade en medfödd nyfikenhet, kunde tycka sig se några bokstäver i allt det svarta.
”S A T O S T” läste en, skakade på huvudet och for vidare.
”V R K N” såg en annan, som lika lite klok som tidigare, återupptog sin avbrutna färd.

Men så en dag, när den gamle mannen var ute och bar in ved till huset, var det en vägfarande som var tillräckligt nyfiken och för att stanna till och fråga.
Det står SVARTKONST, sa gubben utan att ställa ner vedhämtarna och utan att ta vidare notis om den frågande, som dock inte lät sig nöja med svaret, utan undrade vad det innebar, ”rent konkret”.

Gubben ställde ifrån sig vedhämtarna och såg på den frågvise. Sen öppnade han de stora dörrarna till logen (som var väldigt lik den loge som står på min gård) och visade mannen in.
Där inne fanns en massa gammal bråte och en hög med brädor och plankor, men några brädor var ordnade mitt i utrymmet. En var monterad ett par decimeter över golvet, en annan hängde i två rep från taket, en dryg meter upp i luften. Två stod upprätt på ände.
– Du ska gå under en, över en, runt en och igenom en, förklarade den gamle. Och beroende på hur du klarar det, så ska jag ge dig något som kan komma till nytta senare i livet.

Vägresenären tittade på brädorna. Skulle han behöva krypa på det dammiga loggolvet, och hur skulle han komma över den andra brädan? Att gå runt en, var väl inte så svårt kanske, men genom?
Han vände sig till gubben, log lite generat och tänkte ge sig av, för gubben var väl inte riktigt klok. Men den gamle hejdade honom.
– Du har fullgjort uppgiften på ditt sätt, sa han och överräckte en liten ask med spån till besökaren.
– Ta den här asken, fortsatte gubben. I den finns det lite spån från de fyra brädorna. Låt spånorna vara en påminnelse om att när saker ser omöjliga ut, är det ändå du själv som måste hitta lösningarna.

Det gick en tid, innan en ny gäst uppenbarade sig på gården. Han hade själv läst hela ordet på skylten och trodde att det kanske var fråga om en konstutställning. Väl inne på logens golv blev han därför så besviken att han inte ens brydde sig om att lyssna ordentligt på instruktionen om vad han skulle göra. Men även han fick en ask med spån innan han for därifrån.
– Låt den här asken ge dig kraft att i framtiden lämna besvikelser bakom dig och möta framtiden med nytt mod, var gubbens avskedsord.

Den tredje besökaren lyssnade på instruktionen, och gick sedan, lätt hukande under den höga ribban och klev obesvärat över den andra. Sen betraktade han de båda lodräta en kort stund och gick sedan ett varv runt den ena av dem innan han blev stående framför den andra.
Gå igenom? Hur skulle väl det gå till? Visserligen fanns där ett kvisthål i huvudhöjd, men det verkade ändå omöjligt. Till sist stack han ändå tveksamt ett finger genom hålet.
Också han fick förstås ett budskap tillsammans med en ask med spån från de fyra brädorna.

-Även svåra problem kan ibland ha enkla lösningar om man tar dem ett i taget och i rätt ordning och använder sig av förnuft och fantasi. En del kräver bara att man har modet att ta ett steg framåt. I andra fall måste man böja sig lite. Vissa saker måste man gå runt, och i en del fall får man lov att acceptera läget och nöja sig med lite mindre än man tänkt. 

Ja, så drömde jag förliden natt, och gubbens visdomsord dröjde ännu i mina öron när jag vaknade.

Björn Öringbäck