Säfsbanan Hörken – Fredriksberg

2020-05-09

En dag när vi satt i Älvhöjdstornet och ordnade med lite papper och berättade historier, konstaterade vi att det fanns åtskilligt med pengar kvar av EU- bidraget. På den tiden var det inga större problem att övertyga myndigheterna om att glesbygden behövde rustas upp. En hel del olika projektförslag kastades fram och tillbaks. Två av dem rörde Hörken, men vi bestämde oss för ett av dem så länge. Efter lite kontakter med vår partner Hushållningssällskapet kunde vi planera för kommande aktiviteter.

Vad är det för särskilt med Hörken då? Tja förutom att samhället uppe i norr i alla tider varit bortglömt av alla myndigheter, så fanns en massa gruvor, en stor hytta , massor av olika affärer, bryggeri , järnvägsstation olika verkstäder, magnetiska punkten, den kommer i nästa reportage, och så naturligtvis Killers där man fick en snutt rökt korv. Och hur vet jag det, jo min mamma var piga där och fick lära sig att göra den berömda korven.

Efter ett par dagar då vi lagt fram olika projekt, gjorde vi slag i saken. Kontakt med turistbyråer på både Dalasidan och Örebrosidan etablerades. Kanske var det slumpen som gjorde att vi fick ganska mycket hjälp från Dalasidan när vi berättade hur vi tänkt oss. Vi testade på våra vänner, men fick det vanliga svaret på Örebromål att ”DÄ GÅÅÅR AALLRI”, men varför lyssna på alla som vet? Nej vi slog på stora trumman och presenterade en framtidsvision som var lite utöver det vanliga. Och när alla instanser gjorde tummen upp så meddelade vi att det att det skulle satsas på turism i bygden.

Kalle Martinsson, Norman och Leif i Nittkvarn tre eldsjälar.

Vi hade noga gått igenom alla de möjligheter som fanns. Det fanns ju en före detta järnväg som var unik. Den enda i Sverige med spårvidden 802 mm. Eftersom den började i Hörken var det ingen tvekan, det var bara att köra igång. Vi fick börja lite som dom gjorde år 1875. Dom hade heller ingen räls till att börja med. För oss var det bara bra att profitörer hade sålt all räls till Tyskland under järnkrisen i Europa. Vi startade på samma plats som förfäderna, det vill säga vid järnvägsövergången i Hörken strax utanför vår PRO-lokal. 

Ett stickspår gick ner till hyttan och det andra drog norrut. Det var Säfsnäsverken som beslutat om järnvägsbygge mellan Hörken och Fredriksberg. När så lantmätaren irrat runt i skogen och märkt ut var järnvägen skulle dras,började rallare från olika orter komma som ex. Långa Småland, Starke Erik, Luffar Fredrik, Sprängar-Olle och Snyggen som det viskades om efter flera år att det fanns ungdom som påminde om rallaren. Arbetet fortsatte med mycket möda och svett, för inga maskiner fanns och det gjorde arbetet både farligt och drygt.

Den 3 Maj år 1876 gick första tåget till Hålldammen där för övrigt den första banvaktarstugan finns kvar som sommarbostad. Järnvägen slingrar sig vidare, passerar Arderfallsvägen och vidare förbi Tobbistjärn där man lastade malm från gruvan i Älvhöjden , ved från skogen och vidare till södra utkanten av Yxsjöberg och Pumpbäcken där det fortfarande finns pump för att fylla på i loket med vatten.

Några kilometer till så passerades Nittälven med den stora kvarnen och med ännu en bevarad banvaktarstuga där vi ungdomar spelade fotboll på deras åker intill. Så äntligen till centrum,jag menar Nittkvarn förstås. Det enda fyrvägskors jag kan påminna mig. Därför var det inte konstigt att att det blev träffpunkt för allehanda sysslor. Det finns tio hus i byn och i alla fanns det någon slags sysselsättning. I det stora stationshuset bland annat fanns för sextiofem år sedan en folkilsken stins som delade ut post och gods till folk. Stickspåret in till Timmerbacken där allt timmer som körts dit av hästar lastades på tåget När påfyllningen av kol var klar tuffade tåget vidare mot Palahöjdens lastplats.

Där lastades kalk från Lövtjärnsgruvan för vidare transport till hyttan i Strömsdal eller hyttan i Hörken. Nästa nuvarande banvaktsstuga skymtade förbi och man närmade sig den katastrofala felstakningen av spåret . Det gick inte att göra en kurva vid Lövsjö, men såklart gubbarna löste det hela genom att göra en stor karuselliknande skiva som tog vagn för vagn och vände kursen snett tillbaks i riktning mot Strömsdal. Man fick inte ha bråttom när man åkte tåg på den tiden. Enligt tidtabell tog det gott och väl en halv dag att ta sig till Hörken.

I Strömsdal lastades järn från hyttan som skulle ut i Sverige till olika verkstäder. Man kunde också köpa sig ett järn på Brukshandeln så blev färden roligare. Inga större sensationer mötte på sista biten av första etappen innan man kom fram till Graves stora imperium Gravendal. Att man kunde ha kontakt med Hörken var en enorm framgång för den stora malmtransporten till andra hyttor. En liten personvagn följde med i tågsättet,vilket var bra eftersom det ibland måste ta hjälp av passagerarna för att skjuta på i motluten, då loket var av modell mindre. Loket finns för övrigt på museum i Grängesberg för beskådande.

Jag har åkt en gång med tåget bara innan persontrafiken upphörde. Min farfar skjutsade mig och mamma och en cykel med häst och vagn från Nackarberg till Nittkvarn station, sedan tåg till Hörken. Där fick jag smaka på min förmodligen första sockerdricka på ett litet kondis innan jag fick uppleva vägen ner till gamla kraftstation sittande bak på en gammal damcykel innan vi kom till morfar och mormor. Biljetten kostade 65 öre för den resan.

Postgången utgick också från järnvägsstationen och kördes ut av min far.
Nu skulle vi göra om resan och följa i rallarnas spår. På tal om spår så kostade den färdigställda järnvägen år 1879 kronor 1 212 707: 70 enligt bokföringen. Det var i stort sett tvåhundra tusen mindre än vi fått för våra projekt. Så kan tiderna förändras. Nu kunde vi köra igång. Efter lite diskussion med turistbyrån kunde vi presentera det hela. Planerna var att göra i ordning Säfsbanan till farled för vandring , häst och vagn, cykelled mellan Hörken och Fredriksberg och upplevelser däremellan. Rälsen var ju som sagt redan borta och banken var i skapligt skick. Förutsättningarna var bra. Skyltar skulle tillverkas, rastplatser utses, inventering av sevärdheter, kontakt med matställen, övernattningsställen och massor som vi inte tänkt på förut. Planeringen var trevligast. Sakta men säkert följde vi i rallarnas spår, fast något snabbare.

Vi byggde eldstäder, rastplatser för hästar, röjde och ordnade fina utsikter. Några dagar med ganska hårt arbete förde oss så småningom fram till bron över Nittälven. Bron hade ruttnat bort så vi fick bygga en helt ny för att ta oss över. Här var det tid för ordentlig rast för turister. Att sitta vid en eld och fika samtidigt som den vilda forsen brusade och stänkte vatten var en lisa för själen. Det hade naturligtvis varit ännu bättre om den gamla kvarnen med kraftverket varit kvar, men tidens tand hade gjort sitt och det som var kvar hade vi ungdomar lekt flottare med så det försvann ner efter älven. Kvar var bara två stora kvarnstenar. Till vårt försvar var väl att allt var ruttet och farligt att vistas i.

Vi tyckte givetvis att vi gjorde en god gärning. Några hundra meter längre fram kommer den magnifika stationen. Här skulle turisterna kunna övernatta och de som kom med häst få tillgång till stallplats.

På den stora anslagstavlan kunde dom se att på andra sidan Timmerbacken kunde man pröva på att baka tunnbröd eller få en bit mat i Leifs bagarstuga. Turister,hästar vagnar, cyklister eller bara vandrande drar vidare mot Säfsnässkogarna. Ännu en banvaktarstuga vid lastkajen i Palahöjden där man förr lastade kalk från gruvan i lövtjärn. Om man har tid kan man kanske få upp några kräftor i bäcken. Ytterligare några korta kilometer och man får prova den enkla men väl fungerande körriktning, det som än i dag kallas Lövsjö växel. En nästan hundraåttio graders ändring av färdriktningen. Också ett ställe att ta paus.

Om man orkade en kilometer till så kunde man inta den timrade kojan med grill på den granna Vilarudden. Det hörs på namnet att man stannade där för att vila på sin väg till Strömsdal, en liten by som många tycker är jättefin. Ett ställe där övernattning också är möjlig. Man kan även smörja sin lekamen på Boa, högt belägen med fantastisk utsikt, eller ett besök på Hyttbacken och kolla Parlingmuseum eller hyttruinen innan färden går vidare . Den gamla stationen är tyvärr riven av bolaget. De sista som använde den gamla lokalen var Kalle som reparerade allt och den gamla skomakaren som förresten vår kände trubadur Leif Nilsson besjunger i visan om när ”skommakern i Kallkälla fyllde femti år”. Färden vidare går mest genom svamp- och bärskogar, och ytterligare litet vindskydd uppe vid Smalsjön. I Gravendal kan turisterna kolla på den stora Räckhammaren eller 1911 års kraftstation eller ta en fika uppe i bagarstugan innan sista rycket fram till Fredriksberg via den stora slalombacken med restaurang. Väl framme kan hästar och cyklar lämnas in för återsändning till Hörken.

Så var i alla fall tanken i stort, så nu kunde planeringen starta för att komma igång. Skyltar och röjning, förbättring av rastplatser tog sin tid. Hästar och prärievagnar ordnades till slut så även cyklar och en massa annat som skulle behövas inför invigningen. Inte minst de personer som skulle hjälpa till. Turistbyrån var även de till stor hjälp,och till slut kunde vi närma oss datumet för den stora invigningen

Dagen var vacker och folket var på alerten eftersom dom väntande på att något roligt skulle hända. Hästen Brunte stod lugnt och käkade på lite hö i väntan på att få arbeta. Prärievagnen var lastad med en massa barn som skulle få äran av att vara först. Saft, kaffe dricka och tårta i väntan på starten uppe vid PRO-lokalen.

Ett hälsningstal med lite skojig information om vad som var på gång och lite bakgrund till det hela, innan bandet klipptes och projektet var invigt.
Brunte skrittade iväg i bästa cowboystil med ett antal cyklister i släptåg. Till och med några som skulle gå eller springa den första etappen. Nu var det igång En stund senare kom Brunte med vagn fram runt kröken vid Nittkvarns station lagom till ett uppdukat kaffebord och nybakat tunnbröd. Efter lite mingel med folket drog häst o kusk vidare lagom tills cyklisterna dök upp för att även de avsmaka läckerheterna.

På Hyttbacken hade massor med folk samlats och fikat i väntan på det som komma skulle. Det var ju inte varje dag som någon kom på Säfsbanan. Ingen blev besviken i dag heller. Stort jubel när ekipaget dök fram i skogen efter ett stickspår ner till det gamla våghuset där Brunte fick lite påfyllning medan han väntade på nya uppdrag.

Dagen till ära, hade Kalle eld i Blästan som vi byggt och lyckades få fram en smält järnklump efter ungefär fyra timmar. Detta som en hyllning till den gamla nedrasade hyttan och förfädernas slit. Representanter från turistnäringen och faktiskt även från kommunledningen höll tal och det kändes ganska bra att få beröm för det arbete vi lagt ner.

När alla barnen åkt runt och var nöjda drog konvojen vidare via rastkojan vid Smalsjön som idag var vätskekontroll mot Gravendal,där vi begåvades med en kanonlunch och kavelgris till kaffet. Dom hade också släppt på vattnet till den stora hammaren så vi fick se lite smide av stora saker innan sista etappen för lite större bebyggelse.

Från slalombacken hade vi följe med massor av folk i olika åldrar som eskorterade oss sista biten till Fredriksberg. Där väntade också tal och beröm. Turistchefer från både Hagfors,Vansbro, Torsby och Hällefors var glada att det gått så bra. Dom skulle haka på och fortsätta lederna, eftersom Säfsbanan fortsätter till Neva och Hällefors. Som perfekt skoterled på vintern. Vi fick även ett plus i kanten för vår ide att hyra ut hästar och cyklar och sen hämta tillbaks dem i Fredriksberg. Alltså en enda stor framgång för hela gänget. Någon kanske undrar hur vi hann med detta på så kort tid, så kan jag väl avslöja om ingen säger nåt till nån att hästen och vagnen fick lite hjälp av bil o släpvagn när vi kommit ur synhåll för att hinna med. Allt fungerade som det skulle.

Nämnas kan att det sedan dess har sprungits tre maratonlopp med start i Hörken och mål i Fredriksberg fyrtiotvå kilometer, ett antal cykellopp, hästkonvojer och vintertid skidor och skoter turer. Detta var ett av alla projekt som vi fantiserade fram. Fler kommer, det är inte slut i pungen än.

Isolerad Text och foton Leif i Nittkvarn