Projekt Älvhöjdstornet

2020 03 13

När Kopparbergarn efterlyste berättelser om olika utsiktsställen i Ljusnarsberg, dök nostalgin upp och jag måste berätta lite om en av de platser där man kan se så gott som hela kommunen om man vänder sig ett varv. Vad är det som enligt mig är så fantastiskt? Läs mer här!

För att ta det från början, så måste man gå långt tillbaks i tiden. Ungefär samtidigt som andra världskriget bröt ut byggdes ett litet torn av trästolpar med en liten koja högs upp där man placerade ett gäng damer som byttes av med att spana efter fientligt flyg och via en tråd och någon slags telefon kunde meddela sig med staben nere i byn Älvhöjden.

En av lottorna, Iris Persson, som bodde granne med mig hade många otroliga historier att berätta från den tiden och hur spännande det var. Synd att det inte fanns några bandspelare på den tiden. Men efter Iris bortgång har jag fått låna ett kort från lottatiden av sonen Kjell som påminner oss om verkligheten.

Åren gick, kriget tog slut, och det gamla tornet anfölls av andra fiender som med sina tänder byggde bo i de alltmer ruttnande virket, vilket resulterade i att det blev farligt för de personer som sommartid använde det till att spana efter skogsbränder runt om i naturen, bland annat en skolkamrat till mig som inte skrämdes av små gnagare, utan som enligt egen utsago sov bort många timmar på jobbet. Men turligt nog kom någon snubbe på fortifikationsverket på, att någon firma gick dåligt så därför beställdes ett stort antal torn i lösvikt som skulle ersätta alla gamla torn i hela riket.

Så byttes det gamla trätornet ut mot en massa hopskruvade järnbalkar och restes på samma plats som det gamla. Det restes sedan på Ljusnarsbergs högsta punkt. Visserligen var det en punkt ungefär femtio meter bredvid, som är 6-7- meter högre, men det är inte berg i dagen där. Men det räcker med 426 meter över havet. Går man upp i tornet så är man högre. Det räcker gott för att få svindel om man har anlag för det.

Det var lite från svunnen tid. Under årens lopp hade vi ungdomar varit i tornet och lekt, ibland lite våghalsiga lekar kanske en del tyckte. Därför såg vi hur det så småningom blev mer och mer förstört inuti den lilla kuren högst upp. Jag vill bara säga att det var inte vi som hade eldat och grillat på bordet däruppe. Flera år senare fick vi reda på att det varit några ungar från Stockholm som varit på sommarlov och roat sig däruppe.

Under år 1999 kom jag i kontakt med ett företag som heter Hushållningssällskapet, och eftersom jag gillar mat så blev vi goda vänner. HHS sysslade med att försöka behålla allt det gamla och stödja föreningar som arbetade för sånt. Så småningom kom vi fram till att vi skulle behöva lite stöd där ute i glesbygden. Det slutade med att jag fick löfte om att HHS skulle stå bakom ryggen på oss. Jag skrev ihop en lagom tårdrypande story om vad vi skulle vara kapabla att utföra i bygden. Ansökan kallades Tillväxt i Tre Byar och efter att stötts och blötts vidarebefordrades den med en förhoppning av positiv bedömning. Efter massor av nagelbitande kom så det efterlängtade beskedet i mitten av februari. GRATTIS! Ni är miljonärer. Länsstyrelsen, Landstinget och Arbetsförmedlingen hade tillsammans bidragit med ofattbara 1.490.000 kronor. Det var svindlande summor på den tiden. Med HHS bakom ryggen som projektägare kunde vi dra upp riktlinjer hur det skulle utföras.

Då nu denna berättelse handlar om det gamla tornet, så utelämnar jag de andra byarna Hörken, Yxsjöberg, Högfors, Nittkvarn och Strömsdal, som är ett kapitel för sig. Gänget som fick tornet på sin lott hette Leif Larsson, Helge Koiviko och Per Bergkvist.

Ett mycket drygt men otroligt roligt jobb började. Det första som hände var att röja upp väg för att huvud taget komma upp dit. En liten bro var den första insatsen. Undan för undan kämpade vi på för att 654 meter senare stå vid målet, det gamla tornet som skall få en ny make up. Vid en närmare undersökning kunde konstateras att precis som vi befarat, hade rötan tagit överhand, och den lilla överbyggnaden var utom all räddning. Det stora problemet var att få upp virke eftersom det inte var körbar väg. Alltså blev det så, att vi tog varsina tre bräder på axeln varje gång vi gick upp.

Det var garanterat en tuff träning. Första snickeriet blev ett vindskydd med eldstad för kaffekokning och grillning. Sen kunde vi klättra upp och riva den lilla ruttna kojan, för att sedan se den gå upp i rök på vår nybyggda grillplats.

Dag efter dag släpade vi plankor och bräder uppför den branta stigen för att sedan med rep hissa upp materiel till toppen. Den arbetsplatsen kunde man antingen älska eller hata. Det var ingenting för den som lider av svindel, men en lycka för den som kan uppskatta en utsikt som inte är av denna världen. Det gick inte fort, men så småningom blev det ett golv som man kunde stå på och beundra utsikten. Ett delmål var nått och vi kunde slå oss för bröstet. Nästa etapp var att få väggar och tak på det hela. Helge som inte var överförtjust att dingla på en stålram drygt femton meter upp i luften, kom med en strålande lösning. Vi gör naturligtvis väggarna på marken och hissar upp dem. Vi bar och bar massor av virke och kunde så småningom tillverka fyra tunga väggar med plats för fönster och en dörr. Då återstod ett större problem, nämligen att få dem på plats. Vi lyckades övertala två av våra bekanta att hjälpa oss, men dom var tveksamma till det hela.

Efter några timmar av tvivel och hårt arbete hade på något vis en vägg hissats hela vägen upp. Stort jubel. Nu visste vi hur vi skulle bära oss åt. Nästa dag skulle inte bli lika bra. När den fjärde väggen var på väg upp bröt ett stort fruktansvärt oväder ut med blåst, regn och åska. Vi visste att åskväder, när vi stod på den högsta punkten, inte var särskilt bra, därför skulle vi skynda oss. En kraftig vindpust slet tag i väggen och tyvärr kom mitt pekfinger mellan väggen och en järnbalk. Det gjorde inte ont då, trots att hela fingertoppen satt lös och dinglade. Blodet sprutade från såret. Jag lindade en näsduk runt och sen fortsatte vi upp med väggen. Så var det bara att knalla ner till vägen och fara in till vårdcentralen. Dom skarvade ihop fingret och jag fick åka hem med ett jättebandage på ena handen. Jag har fortfarande inte fått tillbaka känseln i det fingret. Så kan det gå om man är oförsiktig.

Nåväl bygget fortskred, och undan för undan växte ett nytt litet hus fram i toppen av tornet. En olycka kommer sällan ensam, så ock i detta fall. En dag skulle vi åka till brädgården och hämta mer virke med en gammal Volkswagenbuss, som vi fått låna av kommunen. I god fart hördes ett brak och en duns och ett hjul kom farande förbi och bilen hamnade i diket. Det visade sig att hjulfästet var helt utslitet. Den lilla detaljen hade dom glömt att tala om för oss när vi hämtade den. Men vi var ju inte tappade bakom en vagn, utan med lite fuskreparation kunde vi ta oss hem.

En annan incident var när vi tillverkat ett dass med snickarglädje, ett riktigt praktexemplar, nere i byn och skulle dra upp det med snöskoter om några dagar. Vi lastade av det vid parkeringen för att fortsätta efter helgen. Nu blev det inte som vi räknat med, för när vi kom på måndagsmorgonen fanns inget dass. Borta. Puts väck. Så det måste finnas någon person runt om som har ett dass med snickarglädje och allt. Ett nytt snickrades ihop och hamnade så småningom uppe vid tornet. Det tog oss nästan två dagar att bära upp det.

När taket satt på plats kom det ett par montörer som definitivt inte var höjdrädda. Det var plåtslagare som skulle klä taket. Dom klättrade som apor högst däruppe, helt utan livlinor Man fick nästan ont i magen bara av att titta på dem. Vi pratade om hur vi skulle göra, ifall någon skulle ramla ner på berget. Begravningsbyrån eller helikopter var alternativen. Sen återstod bara småfix med staket och måla om stommen. Helt plötsligt stod det nyrustade tornet klart för att ta emot besökare. Dom första gästerna, som skrev i den framlagda gästboken, blev av naturliga skäl vi tre som med svett och blod färdigställt ett alldeles speciellt utsiktsställe som är beläget på den högsta punkten i Ljusnarsberg.

Ett par veckor senare fick vi byta ut virkestransport och i stället kånka upp med smörgåstårtor och annat godis. Då kom hela gräddan av myndighetspersoner med Örebros kvinnliga landshövding Gerd Engman i spetsen, HHS och någon representant från kommunen. Det var rena folkvandringen den dagen. Alla skröt om vad fint det blivit, vare sig dom menade det eller inte.

Vi kunde sedan i lugn och ro ta reda på allt och städa upp på platsen. Vi kunde också sitta och beundra utsikten som är vidunderlig. I söder Kopparberg och Kindla, i öster Ställberg, i norr en massa vindkraftverk i Grangärdetrakten, och i väster ser man Filipstad. Tittar man neråt dalen, kan man som vi gjorde se flygplan på översidan när dom kommer nere i dalen. Återstår bara att bjuda in allmänheten till en promenad och picknickkorg och trava de 650 meterna och sedan 15 till rakt upp. Sen kan ni pusta ut och njuta i fulla drag. Vi tre har i alla fall haft det högsta jobbet i Ljusnarsbergs kommun. Detta var ett av projekten som ingick i EU-satsningen, som exempelvis den gamla Säfsbanan, Kyrkstigen, Avrättningsplatsen, inhägna gamla gruvor, Stånggångar, Dansbana och en del annat småpyssel. Men det är som det heter, en helt annan historia, en annan gång.

Text och foto: Leif Larsson