Resan –

Minnas äventyr i främmande land del 2

2023-01-10

Jag såg min bil i Grängesberg. Jag brukar alltid köpa mina bilar hos  Tavidab, för de har kostat runt tiotusen, så jag har bytt ofta. Nu behövde jag en bil som tål många långa resor och som är lönt att låta Alejandro Di Rosa dekorera. Jag gick till Mats och frågade om den stora gula Mersan och vi kom överens att jag skulle köpa den när jag har fått pengarna för huset.

Dagen kom, då resan söderut var faktum. Först stannade jag i Hörby och köpte den lilla stugan. Sen tog jag mig över Öresundsbron och genom Danmark till Tyskland. Jag hade mitt jobb med mig över nätet, så ibland stannade jag och höll lektioner.

Bra motorvägar och såna här serviceställen tätt. Gratis toalett. Bilar får stanna gratis över natten. Toa och kafé tillgängliga dygnet runt.

Min ungdoms stora läsupplevelse var Moment 22 och när jag passerade Dresden kände jag mig som en riktig tönt, som bara körde förbi. Jag kom över till Östra Europa och fast jag hade läst om kinesiska investeringar i infrastruktur blev jag förvånad av de fina vägarna. Hela vägen var fyrfilig, ingen mötande trafik och tätt med serveringsställen med mat, bränsle, toa och Internet. Dyrt säger de som känner till, men billigt för oss som är vana att betala mycket för allt. Fick höra att jag kan köpa samma saker till halva priset om jag går in i städerna och byarna. Heh jo.

Det här har jag fått smaka på nu senare, hur lätt det är att parkera min stora bil och köra med den på smala gator. Nej tack, hemresan gör jag på samma sätt. Jag kan sova i bilen och det var aldrig något problem att stanna vid dessa serveringsställen, som har öppet dygnet runt. Jag kunde sova några timmar och fortsätta att köra på småtimmarna, då trafiken var som glesast och lastbilsförarna inte blev så arga på tanten som körde sakta. Jag körde förbi fina ställen och när jag passerade Prag tyckte jag illa om mig, som inte tordes gå ensam till Den Tappra Soldaten Svejks krog, där han skulle träffa sina kompisar klockan 18 efter kriget.

Men så gjorde jag och kom till Bulgarien så småningom. Oj. Här är det fattigt. Kom till någon förort av Sofia. Om dessa hus var tråkiga redan på Sovjettiden, är de nu miserabla. Vägen var fyrfilig här med, men redan innan den är helt färdig har den låga kvalitén på asfalten fått stryk och vägarna är delvis i dåligt skick. Serveringsställen finns men jag ser på personalen att de inte tycker att det är så kul med mig, en svensk dam med en stor fin bil som sorglöst köper de dyra matvarorna. Bulgarien har också varit medlem i EU under en lång tid.

Serbien. På första serveringsställe spelades det Boney Ms Rasputin från högtalarna. Det här serveringsstället är en Gasprom station.

Sen kom jag till gränsen till Turkiet och gränspoliserna vill se bilens papper. Jag min idiot hade inte väntat på att få registreringsbeviset med mig, utan tänkte att köpekontrakt och gröna kortet för bilen får räcka. Men inte gjorde det det. Jag fick vända. En dag utan bevis ledde mig till Aten och utan att kolla ordentligt, var min tanke att åka till Cypern från Pireus. Hade det varit sommar, hade jag kunnat göra det. Men jag ångrade inte att jag tog mig till Grekland, för jag kände mig mycket illa till mods i Bulgarien.

Det är vackert i Pireus

Jag hade aldrig varit i Grekland, så det var en intressant roadtrip. Men vägtullarna kom täta och kostade mycket att passera. Min bil gjorde mig 1500 kr fattigare i två dagar för dessa vägtullar, som i andra länder handlade om några tior eller max en hundring. Stannade i den vaknande vackra Tessaloniki gjorde jag inte heller, nja, får bli en annan gång, men då turistar jag landet i en turistbuss eller tåg.

Nu åkte jag till den grekiska gränsen till Turkiet och det tog lång tid att övertyga dessa gränspoliser att bilen var min fast jag inte har det korrekta pappret. Jag kom över! Då körde jag till Kuşadası där författaren, jag hade e-mailväxlat med i åtta månader, bor. Jag tog mig till en camping och sov en natt. På småtimmarna fortsatte jag mot Selefke, varifrån färjan till Cypern går. Inte nu heller kollade jag något, bara körde. Kom till Selefke och kollade när färjan skulle gå … hmmm… om tre dagar. Ok, då är det bara att boka hotell och färjan.

Ville bo ordentligt eftersom min bil var full med saker, som skulle till Cypern. Först stannade jag en natt här innan jag gjorde mitt försök att komma till färjan, som skulle ta mig till Cypern. Sova gick bra eftersom jag hade en stor säng i bilen, men ingen plats fanns till att spendera tre dagar utan att köra. Då var det dags att ta ut biljetten till färjan från kontoret. Jag åkte härifrån tidigt följande morgon, så jag såg inte så mycket av omgivningen, eftersom det var mörkt.

Men de ville se bilens registreringsbevis och utan det fick jag inte gå ombord. Jag blev mycket trött och fick en magkänsla, att jag inte skulle till Cypern och så åkte jag tillbaka till Kuşadasi. När jag blev nekad att ta mig ombord, kände jag mig riktigt ensam, utan ett endaste fotfäste. Jag frågade min sons pappa ifall det i hans by finns någon nu på vintern, som jag känner. Men icke. Sen tänkte jag på den här campingen och dess sympatiske ägare Mümtaz. Jag skrev till honom och frågade ifall han har öppet hela vintern och vad månadshyran skulle bli för rummet. Jag körde 800 km tillbaka.

Jag kom alltså inte till Cypern, för att jag inte hade med mig registreringsbeviset för min bil. Slumpen i flera steg har dragit mig till Kuşadası och platsen känns helt rätt. Första steget var registreringsbeviset. På andra steget drog slumpen mig till den här staden, eftersom jag hade haft åtta månaders e-mailväxling med en författare, som bor i här. Av personliga skäl har kontakten avbrutits och vi har inte träffats. Han bor och arbetar inom ett par kilometer från platsen jag har nu bott på i två månader. Lite kul att göra så, mycket tankar, många ord som har nära till inbillningar om starka känslor och ingen action. Inte riktigt min stil, men man lär sig nya saker även som 61-årig tant.

Steg tre var att jag inte kom på färjan till Cypern och åkte tillbaka, men när jag körde genom Denizli, vilket är typ tre timmar härifrån, såg jag i dagsljuset att hela staden var full av textilfabriker, alltså dem som jag mest behöver.

Då kom jag hit: hotellrum vid trädgården och en stor altan, där jag dansar ibland. Jag fick löfte att ha mitt tält i trädgården, så jag kan hålla på med mina textilfärger i det utan att riskera färgfläckar på andras grejer, min tältateljé.

Jobb i trädgården.

Mumintrollet på svenska och turkiska

Det är bra Internetuppkoppling intill de stora hotellen,

Steg fyra kom när jag skulle ansöka om uppehållstillstånd. Jag vill ju vara här ett halvt år, medan turistvisum ger mig 90 dagar. Jag kom till polisstationen i Söke och en ung polis talade om för mig att jag inte fick parkera där framför polishuset även om jag hade ärende just dit. Jag förklarade mitt ärende och fick veta, att jag är på fel plats. Polisen gav mig sitt visitkort och sa att han även jobbar som tolk och uppmanade mig att ta kontakt ifall jag behöver hjälp. ”Åh ja,” sa jag, ”jag behöver jättemycket hjälp.” Jag måste få kontakt med textilfabriker i Denizli och jag frågade om han vill hjälpa mig med ett sådant ärende. What ever … och nu jobbar han åt mig som agent, bilförare, billetare och migrationskonsult. Nästa jobb åt honom blir att hitta mig en hudläkare.

Efter att jag fick Kemal till min hjälp, har slumpen haft mindre roll och målmedvetet arbete har lett till att sakerna ordnar sig. Vi har hittat ett par fabriker, som vi ska förhandla med efter att jag har fått mina tillståndspapper i ordning. Men hur ska jag göra pengar med min konst? Den tanken är gammal. Jag ska se till att mina konstverk blir tryckta på påslakan. Kontakter med lakantillverkare i Europa hade inte gett resultat. Med pengarna från gården kan jag själv manövrera tillverkningen och måste hitta samarbetspartners, men var? Kina kändes liksom det mest lönsamma stället att hitta fabriken i, men e-mailkontakterna till Kina gav inte resultat. Mina barn gav mig i 60-årspresent en resa på Transsibiriska till Kina och först nu skulle jag kunna göra den resan, när Kina har öppnat sig efter covidrestriktionerna. Men nu är jag här och har börjat leva, fått vänner och hittar till affärerna.

Och nu har jag också mitt registreringsbevis tack vare Gunilla och Ingela.