Informationskrigets flykting –

Minnas äventyr i främmande land del 1

2023-01-09
Det blir allt vanligare, att människor lämnar sina hem och flyttar långt från sina vänner och traditioner. Anledningarna kan vara mycket olika, men krig och nöd är väl fortfarande de vanligaste orsakerna. Förföljelse och politiska åsikter är också grund till flykt från hemlandet, medan en del bara har framgång i ett annat land i sikte. Åtminstone är det så vi kan se det, men det kan naturligtvis finnas många andra orsaker också.

Jag, Inger, har följt Minna Roselli på Facebook under lång tid. Jag beundrar hennes energi och ser henne både som en fantastisk person och konstnär. När hon nu flyttat från huset i Hörken, frågade jag henne en dag hur allt är och om hon inte skulle kunna berätta för oss som lärt känna henne, hur hon upplever allt hon är med om. Hon ju ändå en av medlemmarna i Kopparbergarns styrelse.

Minna tackade faktiskt och berättade att hon tänkt skriva om sig själv som ett CV. Därför började hon också skriva till mig och jag har fått löfte om att presentera berättelsen för er läsare. Det börjar idag och hon kallar den:

Informationskrigets flykting – Minnas äventyr i främmande land del 1

Inger Aftonljus

Minna berättar:

Lite efter att ukrainakriget bröt ut, kände jag en instängdhet i den europeiska kolonisatörmentaliteten, något som gav mig panik.” Jag måste härifrån innan jag blir galen.” Galenskap har varit min mardröm sedan barndomen, eftersom min mor var psykiskt sjuk.

Jag skrev på Facebook, att jag nu måste lämna Europa och tänkte högt, att jag har Marocko och Turkiet att välja mellan. Avståndet får inte vara sådant, att jag inte kan nå min familj ifall krisen kommer igång på fullt allvar. Då var Sydamerika uteslutet. Marocko, för att där pratar man spanska i en del av landet och Turkiet, för att jag kan lite turkiska och via min son har jag en turkisk släkt.

Min kära vän, konstinspiratören och konstnären Petrea Marklund, skrev att hon och maken hade planer att flytta till den turkiska sidan av Cypern och inbjöd mig att hänga med. ”Ja!” Turkiet kändes rätt för mig i den här geopolitiska situationen, för att deras president och starka makthavare inte har valt sida mellan öst och väst. Under  krigets gång har linjen mellan ”The West and the Rest” blivit allt tydligare och galenskapen blir djupare varje dag som kriget och sanktionerna fortsätter. 

På grund av mitt jobb har jag dock lite mera positiv syn på folk från ”The Rest” – sidan. Jag tränar svenska med ingenjörer från hela världen, vilka jobbar på Hitachi i Ludvika. I samtal lyssnar de på vad jag säger och frågar saker, till skillnad mot folk som bara sätter igång som ett bandat babbel och inte kan svara på frågorna som jag ställer om ursprunget till deras kunskaper.

Mina åsikter har lett till en isolering från mina familjer. Folk vill inte prata med mig om saker, som intresserar mig. Samtalsnivåerna har sänkts till: ”God Jul”. Allt annat leder till bråk, som jag inte vill ha.  Antingen visar det sig att jag har kolossalt fel, eller att andra har det. 

Jag förberedde flykten

Jag flyttade till Hörken för tolv år sedan. Jag vill bo på landet, ha mycket utrymme för mitt skapande och ha bara lite folk runt om mig.

Jag gjorde mig hemmastadd och planerade framtiden. Jag insåg att min framtid kommer att vara som en fattigpensionär, om jag inte gjorde nånting nu. Jag tänkte att gården i Hörken kunde bli en turistattraktion, jag skulle visa min och andras konst och sälja kaffe med karelska piroger.

Jag gjorde stallet till ett konstgalleri och började omvandla två hektar mark till en konstpark. Konstföreningen och turistföreningen var mina kontaktytor med folk.

Men sen kom restriktionerna och allt föll. Under tiden av isoleringen blev jag bättre konstnär, enligt mig själv. Så när de dyra elräkningarna kom och innan kompensationerna var ett faktum, hade jag börjat tänka på att lämna gården. Beslutet ihop med familjen fattades vid gemensamt midsommarfirande. Vi säljer. Jag kände mig redo att göra det, eftersom min egen uppskattning om mig som konstnär hade nått nya nivåer. Jag behöver inte turisternas kaffepengar. Det räcker med min konst. Vi sålde gården, som jag hade fyllt med enormt mycket ”bra att ha-saker”.

För att slippa den hemska känslan som jag får när jag slänger användbara saker, lastade jag bord vid vägen med allt som skulle bort och bad folk att komma och hämta. Jag blev så glad, när det blev så att mina många resor till soptippen var med saker som var bara skräp. Allt användbart hade hittat nya hem. Huset blev sålt innan mäklarens visningar. Jag blev glad över det unga paret, som ska ta hand om huset – mitt älskade hem i 12 år.

Jag köpte mig en pytteliten stuga i Skåne, där jag ska bo de månader som det är kallt i Bergslagen. Men jag kan inte lämna för gott, så jag hyr också två stugor i Bergslagen hos kompisar, en i Blötberget och en i Östra Kumlan. Hos Lena i Blötberget har vi planerat att ha trädgårdsfester och utställning av mina påslakan. Hos Dennis och Ingela i Östra Kumlan blir jag ”gumman i skogen” en turistattraktion, som folk får komma och titta på, när jag skapar mina textilverk. Ingela har skapat även en verkstad åt en keramiker där, så stället blir riktigt roligt att vara på. Jag vill gärna bo som hyresgäst hos kompisar. Att jag har bott så länge ensam har säkert varit bra, men nu är det dags att bli mera social igen, om jag kan.
just nu är jag i Kuşadası i Turkiet och känner mig hemma.