Att bo i glesbygd

15-04-14

Vi ljusnarsbergare älskar vår hembygd, för annars skulle vi ju inte bo här, eller?

Vi har en livaktig hembygdsförening och även många andra föreningar, som på olika sätt knyter an till naturen och de förutsättningar som den erbjuder oss. Människor som gillar jakt och fiske, svamp- och bärplockning, bad- och båtaktiviteter på sommaren och skid- och skridskoåkning vintertid finner allt de vill ha, här i våra trakter. Det gör också de, som bara vill leva nära naturen och uppleva årstidernas och livets växlingar i dess naturliga rytm.

Men är det då inte underligt, att vi, som uppskattar allt detta, inte ens uppgår till 5000 personer.

Så var ligger problemet? För huspriserna är ju dessutom så låga, att en storstadsbo, som säljer sin villa där och köper en motsvarande i Ljusnarsbergs kommun, får pengar över till både sommarstuga, båt och ett par nya bilar i medelklass. – Ett par bilar?

Kanske är det just där vi närmar oss förklaringen, eller åtminstone delar av den.
Här är det långt till jobben, och många måste pendla. Visserligen är tåg- och bussförbindelser goda, åtminstone till och från centralorten, men naturligtvis är de inte jämförbara med de stora städernas ”en buss var tionde minut”. Så nog behöver man en bil, och gärna två, även om bensinskatten kommer att höjas. De flesta som bor utanför centralorten, dvs i glesbygden, är helt beroende av bilen som transportmedel, inte bara för jobben, utan också för att nå alla former av samhällelig eller kommersiell service. För måste man ändå ta fram bilen för att ta sig till busshållplatsen, kan man ju lika gärna ta bilen hela vägen. Och längs många vägar går inte ens en busslinje.

Om man bor i en sådan avkrok av världen, får man räkna med att busstrafik inte är det enda som man får leva utan.

Så länge vi får ha våra kopparledningar kvar, kan vi använda både telefon och Internet hemma, om än med en överföringshastighet som bara är en bråkdel av vad man uppnår med fibernätet. Om kopparledningarna plockas ner, är vi hänvisade till en mycket ojämn täckning för mobil telefoni och Internetuppkoppling, som möjligen skulle kunna benämnas ”smalband”.

En redan genomförd neddragning av landsbygdsservicen är att dagstidningar inte längre delas ut av tidningsbud. Man kan få morgontidningen med posten, när halva dan har gått, fast inte under lördag, söndag. Dessa upplagor får man på måndan i stället, och ”hur kul är det på en skala”, som innefolket brukar säga?

Posten har ju redan tidigare koncentrerat landsbygdens brevlådor i grupper, vilket medför att en del människor har flera hundra meter att gå, för att hämta brev och/eller reklam, men den posten kommer inte förrän på eftermiddan, så tidningen får väl i många fall vänta till dess, för att bli läst.

Men läs tidningen via Internet, då! Invänder kanske någon. Svaret ligger delvis i stycket ovan angående uppkopplingsfart. För varje sida får man vänta långa stunder på att bilder och annonser ska laddas klart innan texten blir synlig. Och förresten, en ”padda” på frukostbordet, är inte direkt jämförbar med en papperstidning, i synnerhet inte när man ska tända eld i spisen! För många av oss värmer våra hem med ved, så länge som det inte är förbjudet av någon organisation som säger sig värna om miljön.

Sen blir det väl nödvändigt att flytta in till ”civilisationen” i stora stan. Fast var ska man bo där? De pengar storstadsbon ger oss för att förvandla vårt före detta hem till sin sommarstuga, räcker inte ens till handpenningen för ett motsvarande hus i stora stan.

Så vi glesbygdsbor blir nog ändå kvar här ute, och njuter av lantlivets goda sidor så länge vi kan.

Text och foto: Björn Öringbäck