Mats låter andra ta ton!

Han är en mycket bra representant för det som kallas musik- och spelglädje.
Han är dessutom en mycket fin representant för det som kallas
medmänsklighet.
Han tror på sådana saker som tacksamhet och ödmjukhet.
Han tror på talet om alla människors lika värde.
Han är en man som trivs med livet.
Han är Gammals Mats Dahlström, (kyrko)musiker i Ljusnarsbergs församling.

Han föddes på Södra BB i Stockholm. Växte upp i Rågsved, en av dess förorter. Drog vidare till Rinkeby. Senare till Borlänge. Sedan 2022 är han Ljusnarsbergare. Bor här med sin man Patrik. Trivs alldeles ypperligt med det.

– Energin, engagemanget och stoltheten över, och för, vår bygd är stor här i Ljusnarsberg. Det tilltalar mig, säger Mats.

Till trivseln hör även, att han här i Ljusnarsberg, är körledare för två av världens finaste (enligt Mats) körer: Hörkens- och Ljusnarsbergs kyrkokör samt A la Can-kören.

Mats har ingen musikerutbildning vilket en och annan vän av ordning lagt honom till last. Därför säger han inte att han är kyrkomusiker. Bara musiker.

En mycket skicklig sådan säger de som lyssnat. Mats spelar piano och orgel ”flytande”, skapar ett flöde av vackra fina toner i ett välutvecklat samarbete med sina nära vänner, d v s och i detta fall instrumenten.

…älskar älskar…

Om det bara är han själv som lyssnar spelar han även gitarr. Mats lärde sig det när han en gång arbetade som personlig assistent åt en pojke.

Som liten drömde han om att bli artist. Drömmen har falnat, men glöden finns kvar.

Dessutom är Mats låtskrivare. Han har bl a skrivit en sång som heter ” Allt som vi var”.
Han skrev den postumt till en av sina bästa vänner som hade gått bort i cancer. I texten finns meningen ”Jag älskar älskar dig”.

”Älskar älskar” är ingen felskrivning.

– Ibland behöver man faktiskt upprepa sig för att människor verkligen ska förstå, säger Mats och skrattar gott.

Han är snabb i kasten mellan lek och allvar, mellan liv och död.

Lev grundligt

Då och då frågar Mats:

– Förstår du vad jag menar?

Den frågan kan bero på, att det som gör honom verkligt ledsen, är att bli missförstådd.

-Fråga mig inte varför det är så…Det kan bero på att jag själv uppskattar människor som är tydliga och ärliga i såväl ord som handling…det är bra och modernt att ha värdegrunder. Som att vara ärlig.

-Det svåra med värdegrunder är inte att ha dem. Det svåra är att verkligen leva efter dem, i enighet med dem. Att vara konsekvent i det även om det ibland kan vara svårt.

-Jag vet ingen människa som INTE säger att de tror på alla människors lika värde. Ändå finns det oerhört många människor som känner sig olika på grund av hur de blir bemötta…

– Meningen med värdegrunder är väl ändå att de i alla fall ska vara mer än bara floskler? Eller något man sätter upp på någon vägg inom glas och ram.

Den frågan får hänga kvar i luften – eller på väggen – en stund.

Visdomsord

I början av sin yrkeskarriär var Mats barnskötare. Från den tiden har han ett minne som etsat sig fast för evigt.

– På en av förskolorna jag arbetade på var det en liten grabb som som jag blev mycket god vän med. När jag skulle sluta på förskolan gruvade jag mig för vad jag skulle säga till honom. Men så kom sista dagen, och jag var ensamen med honom tidigt på morgonen. Jag sade till honom att jag var ledsen för att jag skulle sluta. Då tittade han på mig och sade:

”Men du, huvudsaken är ju att du har varit här”.

– De orden återkommer jag ofta till.

-Gläds åt det som varit…minns det med glädje…se fram mot det som kommer och lev under tiden i det som är, säger Mats och försvinner bort några sekunder i sina tankar och minnen. Han gör det med ett varmt leende på sina läppar.

Jaha

De som känner Mats vet att han är homosexuell. De som inte visste det gör det nu.

För Mats själv är det ingen större fråga. Han ”kom ut” som det brukar heta redan på 80-talet, d v s innan det ”blev modernt”, eller snarare mer accepterat.

Det var heller ingen stor fråga för Mats föräldrar. När han talade om det för dem svarade hans mor enkelt:

”Jaha.”

Mats fars svar blev lite längre. Efter ett långt och fint samtal sade han:

”Nu har vi pratat färdigt om detta.”
– Han menade helt enkelt att vi hade sagt det som behövde sägas. Allt var klart mellan oss, säger Mats.

Mats mor Inger är en av hans stora förebilder. Hans far Eric är en annan av dem.

De var två helt olika personligheter men med ett gemensamt mål: Att visa att han – Mats – var genuint älskad. Även respekterad.

-Det lade grunden till min grundtrygghet som även idag klarar ”några sekundmeters motvind” ibland, säger Mats som tacksamt tog emot det stöd föräldrarna gav och som han förvaltat väl.

Rak kommunikation

-Mina föräldrar arbetade båda två, men när tid gavs pratade vi mycket med varandra. Det fick mig att verkligen förstå det verkliga värdet av en ärlig, öppen och fin kommunikation.

– Jag var inte så gammal – 12 år tror jag. Varje fredagseftermiddag hade min far och jag några timmar när vi var ensamma hemma. Vi satt då ofta och pratade med varandra. Dessa stunder var något jag längtade efter, och jag skyndade mig alltid hem ifrån skolan. En dag halkade samtalet in på Gud. Och sedan pratade vi bara om det varje fredagseftermiddag, Det var så fina, intressanta och spännande samtal. Där och då föddes min numera orubbliga gudstro.

Man kan, vilket även Mats gjort, fundera på varför det fortfarande pågår hemska krig och fruktansvärda mänskliga övergrepp om/när det finns en Gud någonstans i himmelen.

Mats svar:

– Alla vi människor har en fri vilja…ibland tar den sig uttryck i ett fruktansvärt omänskligt beteende. Ansvaret för det är och förblir högst personligt.

Mats skakar uppgivet på huvudet och säger:

– Nästa fråga tack!

Ta ton

Efter några sekunders tystnad går vi in på ett lättsammare spår i vårt samtal. Det blir med hjälp av frågan:

”Vilket är ditt viktigaste råd till den som vill sjunga i kör?

– Att man måste våga ta ton…

Man behöver inte prata länge med Mats för att förstå att han är en mångfacetterad person. Ibland även blyg.

– Ja jag blir det ofta i större sammanhang. Jag trivs betydligt bättre i de små…det är lättare att ha kontroll då. Mitt kontrollbehov är stort!

Mats tro på framtiden är ännu större.

.-Ja jag tror att det ”egoistiska, jagcentrerade prylsamhället” lider mot sitt slut. Allt fler börjar nog fundera över om de verkligen äger sina ägodelar eller om det är ägodelarna som äger de som har dem.

– Jag tror på en renässans för så fina mänskliga ”egenskaper ”som tacksamhet och ödmjukhet. Vi visar för lite av ”de fina varorna” i vår vardag. Här kan vi skärpa oss.

-Varje dag andas vi säkert tusentals gånger så visst finns det en del att vara tacksam över…Varje dag.

Kom hit!

Mats:
-Det finns de som tror att ödmjukhet och tacksamhet är tecken på svaghet. Men i grunden är det nog tvärtom.

-Den verkligt ärliga tacksamheten och ödmjukheten visar nog främst de människor som är starka och trygga i sig själva. Det tror i alla fall jag.

Mats tycker om sin församling och ”sin kyrka”. Han utrycker stor glädje och respekt för, och över , dem båda.

Samtidigt känner han en viss oro över medlemsutvecklingen i Svenska Kyrkan i stort. Medlemsantalet minskar. Har så gjort en tid.

Kyrkan har inte hängt med i utvecklingen, inte följt med sin tid. Så säger många som lagt sina pannor i djupa veck för att ”reflektera över kyrkans medlemsproblematik”.

Men Mats har sin lösning på det, medlemsproblemet:

– Kom hit! Kom hit till Ljusnarsbergs församling, Här har vi kul. Riktigt, riktigt kul!!

Här svänger det ordentligt i kyrkan med allt från Abba och Povel Ramel till ”Blott en dag ett ögonblick i sänder.”

– I våra kyrkor är det högt i tak och låga trösklar!

– När vi är klara i kyrkan kan vi gå ut i Guds fina natur. Den är fin på många ställen här i vårt avlånga land. Men allra finast är den här. Här i Ljusnarsberg!

Mats skrattar så att hans hästsvans på huvudet ystert sveper runt i luften. Och han upprepar, för att inte bli missförstådd:

-Här i Ljusnarsberg är det fint. Väldigt fint!

En sista fråga:

Varför heter du Gammals Mats när du närmast är att betrakta som en ungdom eller i alla fall näst intill?

– Gammals är namnet på en gård i norra delen av Finland. Min farmor föddes där. Hon hette Milda Gammals. När jag gifte mig tog jag min mans efternamn – Dahlström. För att bära med mig något av mina föräldrars familjer tog jag namnet Gammals och satte det först i mitt namn! Och från min mors del tog jag namnet Johan – det hette min morfar.

Så var/är det med det. Därmed är det åter bevisat att här i Ljusnarsberg har det mesta en naturlig förklaring. Även namnet på Gammals Mats Johan Eric Dahlström, en av Ljusnarsbergs profiler.

Text: Arne Wikström
Foto: Benjamin Andersson, Arne Wikström
Layout: Erik Karlsson