Korta nyheter

Flagcounter

Flag Counter

Väder

klart.se

Translate:

En PRO-ares kanske sista älgjakt

En PRO-ares kanske sista älgjakt

18-10-19

Vid en biltur till trakterna kring Nittkvarn och Rifallet träffade jag en bekant som jag ville prata med om gamla tider. Eftersom vi var i skogen gjorde vi en liten eld och satte på en gammal kaffepanna. Där satt vi i solen och njöt av kaffet och så började han berätta historien.

Det är mörkt ute och blåsten hörs in i det varma rummet, när klockan skräller till bredvid sängen. En blick på uret visar att klockan är fem på morgonen. Det är inte vilken morgon som helst. Trots att jag inte kunnat sova de sista tre timmarna kastade jag mig upp för att förbereda mig på årets höjdpunkt. Det är andra måndagen i oktober, en dag som är helig för vissa. Ett års väntan är äntligen över. Älgjakten börjar och då existerar inget annat.

Minnena från förr kom och påminde om alla gånger far och son drog till skogs så här dags. En snabb titt för att kolla om ryggsäcken fanns på plats, stövlar och regnkläder ifall det skulle bli tvärtemot väderleksrapporten, som lovat fint väder. Lite vemodigt att dra på sig de ärvda hemstickade långkalsongerna med stoppade hål här och var, men ack så varma och föra traditionen vidare.Kaffeflaska och hembakad smörgås och lite mjölk slank också ner. En sista koll att bössa, patroner, kniv och extra vantar fanns med.

Så var det bara att slänga sig i bilen mot samlingsplatsen. Det var många tankar som rörde sig i huvudet. Skulle jag få se nån älg eller kanske få skjuta min femtionde. Det fattas ett inristat streck på bössan till de fyrtionio som finns. Fortfarande med liknande fantasier i huvudet kom jag fram till kojan, där vi tillbringat så många mornar, innan det blev ljust nog för att gå ut i skogen.

En efter en kom de gamla kämparna och meddelade, att älg gått över vid Sackaporibäcken och nu fanns på vårat område. Den vanliga rutinen med kortleken utmynnade i, att jag drog ett pass som låg i en mosskant med fin utsikt över nejden. Det var bara ett fel, inga tjurar fick skjutas, order från jaktledaren.

Solen lyste varmt och skönt och tystnaden var mäktig. Men vad händer? Plötsligt kommer den största älg jag någonsin sett lugnt promenerande nedför slänten och går demonstrativt sakta förbi framför mig på trettio meters avstånd, precis som att han visste att han var fridlyst. Min puls och hjärta slog så jag trodde skjortan skulle spricka och jag förbannade min otur, att det just idag skulle bli tjurförbud,

Efter en stund lugnade jag ner mig och njöt av en smörgåsfika, när plötsligt en hund började skälla strax bredvid. Drevet gick rakt mot min passgranne och tystnaden revs sönder av ett skott och efter några sekunder ytterligare ett skott. Sedan tystnad innan den lilla radion viskade i mitt öra att det gick bra. En fjoling ligger kvar.

Jovisst lyckost tänker jag och avundsjukan greppar tag i mig. Men det är bara att släppa förtreten och knalla ner till nästa pass och hjälpa till med att ta ur älgen och göra den klar för hämtning senare på dagen.

Men innan vi gick tillbaks för lunchpaus skar jag, som brukligt är, en grankvist som han fick sätta i mössan som bevis på, att han skjutit en älg. Själv hade jag bara svett i min mössa.

Korvgrillning, kaffekokning och historieberättning, som kanske inte var direkt rumsren, fick tiden att gå fort och snart var alla mätta och belåtna. Ny runda med kortleken och alla knallade iväg till sina pass. Ett par timmar utan att något hänt resulterade i, att vi fick dra fram den skjutna älgen till vägen för vidare transport till slaktboden, för att så småningom bli mat på tallriken.

Efter dagens strapatser var det skönt att krypa ner i slafen. Fast nog grämde det mig att jag inte fick chansen till den store, men så är livet. Ny dag, nya pass, vackert väder och spänning i luften, vad mer kan man begära. Att tjurförbudet var hävt, det var så dags då. Chansen var ju borta. Vi jagade på marken bredvid gårdagen. Solen sken och jag halvlåg mot en stubbe och njöt av naturen. Men brak, knak, det lät som grenar bröts! Jag studsade upp med bössan i högsta hugg, pulsen ökade en aning medan en ekorre hoppade glatt tjattrande mellan träden. Kanske en timme till med lite fika, då plötsligt ljudet av nåt som kommer genom skogen.

Strax därefter rörde det sig någonting i skogsbrynet. Jag tror inte jag andades på flera minuter. DÄR STOD HAN, DEN STORE SKOGENS KONUNG. Jag kände genast igen honom på de speciella hornen. Efter vad jag tyckte en evighet, där jag satt och siktade på honom, kom han så inom skotthåll och automatiskt kramade mitt finger av ett skott. PANG! där knäade han till och ramlade omkull och blev liggande där ute på mossen. Då kom den så kallade älgfrossan. Jag vet inte vad som hände, kunde knappt andas och när jag skulle gå ner från stolen ramlade jag framstupa och körde ner bössan i mossen. Sen sprang jag fram till den STORE.

Väl framme kunde jag knappt andas när jag skulle meddela på radion, men när detta var gjort satte jag mig på mitt byte och tyckte livet var toppen.

Nu hade jag uppnått mitt mål. Den femtionde älgen låg vid mina fötter och som det senare visade sig vara den största älgen som fällts i vårt lag dom sista sextio år som jag deltagit.

Det som senare hände var ingen större dramatik.

Efter en timme med att ta ur och göra den klar för slaktboden, kunde hela gänget koppla i rep och dra ut den ur skogen. Ett privilegium för mig var, att få kvisten i mössan och inte behöva dra.

 

Jag svävade på moln och fick berätta gång på gång hur det gick till. Men som alla andra jägare kanske jag överdrev lite här och där. Min version av det hela var ju att han kom som en blixt och var på väg bort mellan massor av träd, kunde ju ingen bemöta. Att han stod alldeles stilla var nog den riktiga versionen.

Men från att ha varit skogens kung till att ha blivit upphängd och förvandlad till mat var ett bra slut på dagen och kanske även på mitt fortsatta jagande. Det kan vara roligt att bara vara med och titta.

Den här kvällen kändes mycket bra, när jag hängde undan bössan och kläder för senare användning. När jag lagt mig for massor av tankar genom huvudet och innan John Blund hann ta mig, kunde jag inte släppa det faktum, att jag överlistade den store och nog var det väl så att han kom fort…..fort ….. zzzzzzzzzz……………………..

Intervjuare och kanske intervjuoffer.
Text o foto Leif i Nittkvarn

4 kommentarer till En PRO-ares kanske sista älgjakt