En kvinna med stort hjärta

16-09-08
Kopparbergarn brukar ibland presentera någon kommuninnevånare, men idag blir det en kvinna från Hällefors kommun, som vi vill berätta lite om.

Kerstin Olsson bor i Vagnsviken lite söder om Grythyttan och har så gjort i väldigt många år. Jag minns när hon flyttade dit, för hon hade stor familj och huset behövde byggas ut. De tog ett djärvt grepp och placerade ett liknande hus i vinkel mot det befintliga och byggde om innanför ytterväggarna.

Ja, hon hade en stor familj. Förutom de egna barnen har även andra barn och ungdomar haft ett andra hem hos Kerstin. Och hon har tagit inte bara barn utan även vuxna under sina vingar och stöttat i livet.

Nu är hon lite över 80 år, men pigg och glad och riktigt trevligt pratsam. Idag, när maken och jag skulle få några glasburkar av henne att lägga in gurka mm i, visade hon oss en riktig skatt hon tillverkat. Hon tycker om att sticka och har skaffat garn på loppisar och fått av vänner och familj och stickat och stickat. Sonhustrun har bidragit och Lena i Tombo kom med en massa mohairnystan en gång.

– Det här är tredje omgången, berättar hon. Jag har skickat två omgångar tidigare och den här skulle jag vilja att den gick till Rumänien eller Ukraina eller något ditåt. Men det ska vara seriösa människor, som tar hand om sakerna. Jag kom med en massa stickade plagg till ett ställe i Ludvika tidigare, men tyvärr fick jag inget förtroende för dem som tog emot.

Vad har då Kerstin stickat? Jo, hon tog fram tre stora lådor med barnkläder; tröjor, koftor, vantar, sockor, mössor, halsvärmare och västar, alla i trevliga mönster och färger. Vi var förundrade över alstren och jag tänkte osökt på de tanter jag mött under årens lopp, som konstnärligt plockar ihop trasor av olika färger till fantastiska trasmattor. De här plaggen kändes delvis som små konstverk.

– Det är bara nya garner, fortsätter Kerstin. Det finns några, där jag repat upp något lite påbörjat och gjort något helt annat av det, men allt är nytt.

På frågan hur lång tid det tagit att sticka allt i lådorna, svarar Kerstin att det nog tagit ett par år.

– Jag tycker att det är så lugnt och skönt att sitta och sticka, säger hon. Det började redan när barnen var små. Jag stickade dockkläder till dagis, så att de skulle ha mer att byta med på dockorna. Sen har förstås barnen fått tröjor och annat och så har det bara fortsatt.

Kerstin önskar att någon kunde sy också, så att det inte bara var stickade plagg, som skickas till behövande.

Kopparbergarn hoppas förstås, att hennes önskan går i uppfyllelse, både vad gäller seriös mottagning och frakt av hennes kläder och att det finns någon, som tycker om att sy för att ge bort.

Text och foto: Inger Aftonljus