En annorlunda skola

Det finns en skola i Kopparberg, dit alla eleverna går av egen fri vilja. Där jobbar lärarna med stort engagemang, men utan lön. Det mesta i fråga om läromedel och annan utrustning får de klara sig utan. Och de har ingen skolskjuts, så många går till fots från Bångbro eller Ställdalen för att delta i undervisningen.

Men salen är välfylld, trots att inga skolbänkar tar upp utrymmet. Det finns dock en stol till var och en, fast inte till alla på samma gång, för totalt handlar det om cirka 70 elever med samma mål – att lära sig svenska. De har hittills varit indelade i tre grupper, men en fjärde startas inom kort.

Platsen är det gamla före detta loppiset i Mariehill, mitt emot bryggeriet, och det är föreningen Kopparbergare utan gränser, som står som arrangör för verksamheten. Själva byggnaden ägs av ett bolag som Per Åkesson står bakom, men undervisningen drivs helt ideellt och har ingen ekonomisk anknytning till bolaget.

De flesta eleverna är nyanlända asylsökande, och därmed nybörjare när det gäller det svenska språket. Lärarna är också asylsökande, och under vårt besök fick vi se Raed Al-Tawil i arbete. Raed kommer från Syrien och han är utbildad advokat. Efter endast fem månader i Sverige talar han en svenska, där man visserligen kan höra en lätt brytning, men där grammatiken är nästan perfekt. Med en jurists noggrannhet präntar han in vilka saker som man säger ”en” eller ”ett” om. En stol, ett bord osv.

Eleverna får också lära sig att läsa och skriva svenska, och med lätt förvåning ser vi, som själva arbetat med undervisning ett långt yrkesliv, att Raed praktiserar den metod som här i Sverige kallades LTG – Läsning på talets grund. Han använder de saker som finns i rummet, som stolar, bord och tak och golv, men skriver mycket på ”svarta tavlan” som i det här fallet är vit, och som skänkts av en privatperson, och övningarna handlar mycket om praktiska ting som ligger nära elevernas egna erfarenheter.

– Ni måste lyssna noga, uppmanar Raed, så att ni lär er hur man säger. Vissa ord kan ändå vara svåra för de nyanlända, men på varje lektion finns också ett par ”gamla” kopparbergare med och de kan rycka in och förklara betydelser eller rätta till felaktigt uttal, som när någon säger ”harr” i stället för ”har” (med långt a).

Vid vårt besök lämnar Raed tillbaka prov, som han rättat. Elevernas resultat varierar mellan fyra och femton rätt av sexton möjliga, men alla är glada och ivriga att lära sig mera.

Förutom Raed Al-Tawil undervisar också Yusubova Vusale, som brukar kallas Lili för enkelhetens skull. Hon kommer från Azerbadjan och talar flytande svenska efter att hon har vistats tre och ett halvt år i Sverige, dock utan att ha fått sitt uppehållstillstånd.

– Egentligen var det Khalid Hage som väckte idén om undervisning här, säger Per Åkesson, som också undervisar själv ibland. Det var i april 2014 och sen dess har det bara rullat på. Det började med en grupp, två dagar i veckan, men just nu har vi undervisning för tre grupper, fyra dagar i veckan, och det finns behov av en fjärde grupp. Det blir också en nybörjargrupp som i så fall får köra parallellt med en av de andra.

Det är mycket som behövs för att undervisningen ska kunna upprätthållas och förbättras. Kanske kan man köpa in en del eftertraktad utrustning, men i dagsläget saknas pengar. Kan sponsring vara ett alternativ? Kanske finns det hos företag eller enskilda någon fungerande kopiator som bytts ut mot en bättre? En enkel dataprojektor och en stor projektionsduk skulle också behövas, liksom ett låsbart skåp för whiteboardpennor och annat smått, som lätt försvinner.

Text och foto: Björn Öringbäck

Per Åkesson berättar att han köpte huset med ”inventarier” i form av mängder med loppissaker och att hans mening var att sälja ut dessa föremål för att på så sätt få loss pengar till verksamheten. Men hittills har det inte funnits möjlighet att bemanna ett konventionellt loppis.

I stället ska det bli en loppisdag lördagen den 11 oktober, med priser som gör att i stort sett alla inköp kan klassas som fynd. På så sätt hoppas föreningen att få in medel som täcker åtminstone en del av kostnaderna.

Text och foto: Björn Öringbäck