Korta nyheter

Flagcounter

Flag Counter

Väder

klart.se

Translate:

Dyra gram

Dyra gram

2020-06-26

Kopparbergarns hårt arbetande webmaster, och tillika undertecknads hustru, tar sig ibland tid till att utöva någon hobbyverksamhet för egen del, som till exempel att redigera gammal smalfilm och överföra till ett något modernare medium. Det sker visserligen inte särskilt ofta, men en del av jobbet som hon började på 2012 blev i alla fall färdigställt en dag när årets junihetta höll oss inomhus i ett rum med luftkonditionering.

Egentligen var det väl jag själv som borde ha utfört arbetet, för det var jag som höll i kameran när filmen en gång blev till under ett par år i början av 1960-talet. Då som nu var jag intresserad av att dokumentera vardag och arbete och som nybliven lärare var det naturligtvis skolmiljön och eleverna i fokus.

Men nu var det ju hustrun som sammanställde materialet och när nu detta var gjort, ville vi ge de före detta eleverna och numera pensionärerna, möjlighet att ta del av resultatet. Och det är här som berättelsen om de dyra grammen börjar.
Vi sökte på nätet efter några av de forna elevernas namn som jag erinrade mig, och vi hittade flera stycken. De kontaktades och var naturligtvis intresserade, så hustrun (vi kan kalla henne för Inger eftersom hon heter så) brände skivor och lade dem i bolstrade kuvert. En del fick varsin skiva och någon fick två, och det var den försändelsen som det blev oväntade problem med. Först var det det där med portot.
Inger vägde breven och konstaterade att det tyngsta av dem (det med två DVD-skivor i ett fodral) vägde cirka 10 gram för mycket för att gå för två frimärken.

– Äsch, sa jag. Inte märker de den lilla skillnaden, och i varje fall bryr de sig inte om att bråka för en sån småsak. Tänk så fel man kan ha!
Efter en vecka kom brevet i retur tillsammans med ett följebrev, där Post Nord påpekade att vi frankerat för lite. Dessutom påstod man att adressaten var okänd eller hade avflyttat.

Det framfördes också krav på en liten straffavgift på 44 kronor, vilket i och för sig var relativt billigt med tanke på brottets allvarliga art. Kanske sågs vårt handlande som ett bedrägeriförsök?
Eller ville de bara ta extra betalt för allt arbete som vi förorsakat Post Nord genom min uppenbara nonchalans? Men å andra sidan, hur mycket extra arbete hade de lagt ner, när de inte lyckades leverera ett brev till korrekt adress där personen i fråga bott i femton år?
OK, de hade ju faktiskt fraktat det aktuella brevet i retur också, så att jag själv skulle kunna klistra på de felande märkena, eller rättare sagt nya märken, eftersom de gamla redan hade stämplats på den förra ”utresan”.
Allt verkade helt snurrigt, så vi ringde Post Nords kundtjänst.
På slaget åtta, då de öppnade slussarna hamnade vi på plats 13 i kön. Väntade några minuter utan framåtskridande, och valde då alternativet att bli uppringd när det var vår tur.
Väntade en halvtimme utan att någon hörde av sig. Ringde kundtjänst igen.
Du har plats 123 i kön! Slängde på luren!
Ringde upp igen. Du har plats 151 i kön! Men den här gången väntar vi kvar i luren.
Då ringer kundtjänst upp, men kommer naturligtvis inte fram. De skickar i stället ett meddelande om att de har sökt mig utan framgång, men lovar att försöka senare! I dag, i kväll, nästa vecka eller bara senare? Jag tror på det senare, men väntar envist kvar i luren och dricker en kopp kaffe under tiden. Fortsätter vänta, och vänta….

Till sist svarar en trevlig kvinnlig röst, och jag inser att jag inte kan ge mig till att säga elaka saker om Post Nord till henne. Hon gör ju bara sitt jobb! Och dessutom låter hon snäll och trevlig.
Så jag säger att jag hellre vill tala med någon chef i ansvarig ställning. Ni vet, chefer med hög lön brukar motivera sin lönenivå med att de tar så mycket ansvar!
Den trevliga rösten berättar att chefen just är på kafferast, men att hon ska ringa upp så fort hon kommit tillbaka. Tror ni att chefen ringde? Nej men hur kunde ni gissa det?
Jag trodde precis som ni, kära läsare, men ville ändå ge dem en chans. De hade ju ändå varit bussiga mot mig och skickat tillbaka mitt ofullständigt frankerade brev, så att jag med egen tunga kunde slicka fast det som fattades!
Sen eftermiddag ringde jag själv upp igen.
Du har nummer 157 i kön! Väntan……………………
Sen svarar en ny trevlig och snäll kvinnlig röst och eftersom jag inte längre tror att den där chefen tar så mycket ansvar att hon ens är kvar på sin arbetsplats en stekhet fredag eftermiddag, så anförtror jag mig åt henne med mitt ärende, dock utan att belasta henne personligen på något sätt.

Och det visar sig, att när chefen gått hem, får de anställda använda både sitt förstånd och ta ansvar.
Hon strök samtliga krav och önskade en trevlig helg! Den kvinnan borde vara chef!

Björn Öringbäck

1 kommentar till Dyra gram

  • Wilfriede (Frida) Sandberg

    Om det inte vore så sorgligt kunde man ta det som en rolig historia. Men jag har haft mina duster med Postnord också. Och jag kan tala om att ett vanligt brev till Sveg tar över en vecka att leverera. Det var bättre förr i tiden då gick det på en dag!