Byvandring i St Uvberg

2018-09-21
Ställdalens Naturstudieklubb och Hembygdsföreningen har gjort sin årliga vandring tillsammans. Den här gången var målet St Uvbergs by.

Arne Danielsson, Håkan och Maud Mossberg hälsade vandrarna välkomna.
Arne visade oss runt i byn. Han är uppvuxen där så det blev en mycket intressant vandring med berättelser ur vardagslivet för de boende.

Vi samlades på gårdstunet vid Arnes föräldrahem. Gården har anor från1600-talet. När Arne växte upp var bostadsytan ca 32m2. Förutom föräldrarna bodde där 3 barn och deras mormor.
1948 byggde Arnes far ut huset till nuvarande bostadsyta. Källarvåning grävdes ut förhand under halva huset.
I byn fanns 8 gårdar med omkring 30 – 40 personer. Man försörjde sig på skogsarbete och jordbruken som hörde till gårdarna. Färskvarorna från slakt och trädgård röktes, saltades och konserverades.
Arne berättade att det funnits 3 affärer. Inte samtidigt, men han kommer ihåg att han ibland fick cykla till Frykholms i Ställdalen och handla.
På 20-talet kom första bilen till byn. Den var så bred att man fick gräva upp och flytta på grindstolparna.

Så tog byvandringen vid. Första huset var det som idag har den enda fastboende. Till huset hörde vackra uthus. Det var den första bebyggelsen i byn. Nybyggaren var från Drafsen i Fredriksberg.

På gården står ett hus som en gång varit affär. Dit kom också posten. Brevbäraren körde en lättviktare. Det fanns bara en postlåda för alla boende så man fick själv sortera ut sin post.

De tidiga innevånarna satte sin prägel på gården. Här är vackra dörrar i ladugården.

Men det var länge sedan det var djur i den.
Förbi den här gården gick den gamla vägen. Håkan Mossberg fotograferade för några år sedan grinden som öppnades för att komma in i byn. Han och några till gick för att leta upp den men hittade bara ena grindstolpen.

Promenaden gick sedan till huset som idag är enda fritidsboendet.

Det var ett mycket välskött hus. Kunde lika gärna var åretruntboende.
Så gick vi åter ut på bygatan.

Där var husen inte i bästa skick. Men ändå kanske någon med känsla för det som varit kan göra de funktionsdugliga.

Fönster och dörrar var hela och stängda.

Det här huset var åretrunt boende till för bara några år sedan. Det skötts fortfarande av anhöriga.

Ladugården var ännu i gott skick med bra tak.

Men det var nog längesedan det funnits små barn på gården eftersom lekstugan var i dåligt skick. Det går ändå att tänka sig många roliga lekar där den varit medelpunkten.

Sista gården har man börjat riva invändigt men stommen är ännu intakt.

Det gick fortfarande att titta in och föreställa sig hur innevånarnas vardag såg ut.

På gården låg ett föremål som hörde till vardagen när utedasset var kallt om vinternätterna.

Byggnadsverk som jordkällare brukar vara det sista som försvinner även om bostaden är borta.

Vi vände åter mot Arnes hus. Där väntade kaffetermosen med tilltugg.

Några fick plats i huset men det var också skönt att sitta på trappen i den ljumma sensommarkvällen.

Håkan Mossberg avslutade med att berätta från ett rättegångsprotokoll om mordet på Mördarheden. Den mördade bodde på gården som vi först besökte. Det gick bara cirka ett halvår mellan mordet och tills mördaren stod inför domaren. Han dömdes till halshuggning och domen förverkligades i slutet på samma år 1808. Han blev den sista som avrättades på galgbacken i Ljusnarsberg.

Deltagarna i vandringen tackade Arne och Håkan för att de fått en bra insikt om hur St Uvbergets innevånare en gång levt sitt vardagsliv.

Text: Thyra Lundell Foto: Bengt Lundell