Exklusiv intervju – Bessan talar ut!

En av Kopparbergarns uppgifter är att skriva om kändisar i Ljusnarsberg. En ny sådan är Bessan.
Hon tyckte att det blev lite för trång hemma så hon rymde. Därmed började telefonerna gå varma och de sociala medierna fick en viktig roll i sökandet efter henne.
Eftersom Bessan är hund och ofta hungrig, föreslog någon att man skulle tända grillen och börja grilla för att locka hem Bessan. Därmed återinfördes även de gamla hederliga röksignalerna i sökandet.

Hur som helst, efter 16 timmars frihet var Bessan hemma igen. Så Kopparbergarn hälsade på räckte fram vacker tass och frågade:
– Hur är det med dig?
– Fint! Lite trött, men det var kul att få se sig omkring på egen tass i Ljusnarsbergs fina, storslagna och vackra natur , helt ouppkopplad.
Kopparbergarn: Gillade du det du såg?
– Oj, vilka vyer! Som vykort! Vart man än såg! Den här kommunen kan inte vara svår att marknadsföra i den stora vida världen.! Och luften, vilka härliga dofter. Rena syrechocken. Det borde redan nu vara kö hit. En mer naturlig kommun är svår att hitta.
Kopparbergarn: Men här finns inga trafikljus. Knappt en lyktstolpe…
-So what!?!? Men du, jag vet av egen erfarenhet att det inte finns någonting som går upp mot att slå en drill ute i det fria!
Kopparbergarn: Men du, allvarligt talat, är det inte lite trångt bland alla hundar i Ljusnarsberg, Sveriges hundtätaste kommun?
-Nej du, här är grannsämjan god. Skriver du något annat biter jag dig i benet. Här tar vi emot alla, inga som helst problem!
Kopparbergarn: Det var som katten!
-Ja det kan man säga. Vi har överseende även med dem.
Kopparbergarn: Så du menar att det här med integration fungerar alldeles ypperligt i Ljusnarsberg?
– Du grabben, en kompis till mig är afghansk vinthund, en annan är en bulldog från England, en tredje är en kelpie från Australien, för att inte tala om alla två- och treraskorningar…och du min bästis är en björnhund från Karelen.
– Här hos oss i Ljusnarsberg får även tempelhundarna från Tibet lugn och ro…Snacka om ett väl fungerande multikulturellt samhälle!
-Visst kan vi gläfsa lite på varandra ibland men ett eventuellt skällande står faktiskt våra hussar och mattar för.
Kopparbergarn: Det låter helt fantastiskt. Hur…
-Fantastiskt???? Det är väl en självklarhet att mångfald är bättre än enfald. Jag vet att de även i Nora har haft problem när utifrån kommande hundar tassar in. Men här..? Nej du, alla hundars lika värde är en självklarhet här i Ljusnarsberg. Det vet vi redan innan vi lämnar valpstadiet.

Kopparbergarn: Så du menar att Ljusnarsberg är en fridfull plats för fyrfotingar?
-Definitivt! Om det skulle uppstå bråk om ett köttben eller så sätter man sig bara ner och ylar. Då kommer vår rullande hundkoja farande över stock och sten med lila syrener på taket.
Kopparbergarn: Sirener heter det, inte syrener!
-SYRENER ÄR DET!!!! Här i Ljusnarsberg lyfter vi i alla situationer fram vår storslagna, fina vackra natur!
– När vår sheriff – en mastiff – som också är vår polischef , kliver ur hundkojan tillsammans med vår ordningsschäfer i kommunen, då fördelas köttbenen rättvist.
-Förresten, du som är journalist från Kopparbergarn, du måste väl ha läst om ”metoo” frågade Bessan och fortsatte direkt:
-Tror du att sådant snusk förekommer här i Ljusnarsbergs hundvärld??? Icke sade Nicke!!! Så kallade sexuella trakasserier är ett rent mänskligt påfund.
– Här i området träffar jag ibland en Cavalier Spaniel. Snacka om jycke! Artigheten själv! Han skulle kunna låna ut hur många bajspåsar som helst.
-Ibland tittar han på mig med sina pepparkornsbruna ögon och säger att ”den som luktar på något gott luktar aldrig för länge”. Sedan går han, det lilla charmtrollet, och nosar mig i baken. Men han går aldrig över gränsen. Gör han det får han ett tjyvnyp!
-Att det är så här lugnt och fint i Ljusnarsberg beror på att vi hundar har en otroligt högt utvecklat sinne för moral och etik. Och om vi – mot all förmodan – skulle bli lite omoraliska eller oetiska kommer genast en munsterländer galopperande över stock och sten med Brukshundsklubbens inbundna etiska regler i munnen. Svårare är det inte!
Kopparbergarn: Men du Bessan, var det inte lite kusligt att vara ensam ute i den mörka skogen?
– Inte alls. Jag har jägarexamen. Och då talar jag inte om att jaga brevbärare. Det är bara till för amatörer eller valpar.
Kopparbergarn: Känns det bra att vara hemma igen?
-Naturligtvis! Självklart! Vilket mottagande. Som att gå på röda mattan!! Eller som att tassa omkring på moln. Du anar inte hur mycket pussar, kramar och godis man får när man har tassat omkring i lugn och ro ute i det fria under 16 timmar. Det var en mer än väl investerad tid…

Skönt att vara hemma hos bästa kompisen Ronja.

Text: Arne Wikström
Foton: Ewa-Leena Johansson
Layout: Erik Karlsson