Korta nyheter

Flagcounter

Flag Counter

Väder

klart.se

Translate:

Besök i Finnmarken

Besök i Finnmarken

2019-05-05
Ställdalens Naturstudieklubb har gjort årets första natur- och kulturutflykt.

Vi var bara 5 medlemmar som åkte. Det blev en mycket trevlig resa med vackra upplevelser.
Den här gången åkte vi upp till södra Dalarna. Färden gick efter sjön Norra Hörken . Vid Korpudden åkte vi mot Sjöändan. En liten fin by med välskötta hus och tomter.

Just nu blommade vitsipporna som vackrast.

Så tog skogen och stora hyggen över utsikten.

Första målet var Bränntjärnstorpet. Där bodde Dan Anderssons farmor Anna Stina Kas. Hon blev tidigt änka och födde ensam upp 5 barn på torpet. Hennes farfar byggde en rökstuga där 1793 som senare blev en svenskstuga. Tyvärr var ägandet av torpet inte rätt dokumenterar så 1890 tog Björnhyttans Bruk hand om det och Anna Stina fick flytta. Hennes namne, en annan änka, Anna Stina Persson flyttade in. Hon blev den sista bofasta på Bränntjärnstorpet. Anna Stina dog 1935.
Stugan är möblerade som om hon nyss flyttat ut.

På bordet ligger passande litteratur.

För ett par år sedan härjade en stor skogsbrand i skogen väster om torpet. Branden nådde ända fram till gårdstunet. Det vittnar brandskadade träd om.

På en kullfallen gammal björk intog vi vårt förmiddagskaffe. Det känns lite vemodigt att sitta och se tillbaka på tider som gått. När Dan Anderssons far växte upp på det lilla torpet fanns ingen hjälp att få från samhället. Hans mamma fick försörja sin familj på de arbete hon kunde få.

Dan Anderssons dikt ”Hemlängtan” som innehåller strofen ”Jag vill hem till dalen i Pajso, till det gräsiga kärret i So” kom för oss. Det kärret ligger vid Bränntjärnstorpet.
Så gick färden vidare. Vi passerade Kestina och kom ihåg Nina Hedenius film ”Gubben i stugan”. Torpet var bebott och mycket välhållet.

Målet var Bringsjöberg. En mycket högt belägen by som började bosättas på 1600-talet. Det finns fortfarande boende kvar som är släkt med de första bosättarna.

Man parkerar bakom sista ladan i byn och promenera mot norr.

I soligt söderläge hade liljekonvaljens blad vuxit sig hög redan.

Lönnens lövsprickning är vackert ljusgrön.

Första stoppet görs på en bänk med utsikt ner mot byn. En tjäder hade haft nattkvist i granen över bänken och tydligt markerat detta. På stig fortsätter man norrut.

En grillplats med bänkar är placerad på Trollberget som är högsta punkten.

Där får man en hisnande utsikt över Finnmarken. Man kan förstå att Dan Andersson påverkades av miljön och människorna och gav honom inspiration till sina dikter.

Kameran utnyttjades flitigt för att dokumentera den späda vårgrönskan.

Från Bränntjärn till Bringsjöberg hade det nästan varit uppförsbacke hela tiden. Ner mot Abborrberg och vägen mellan Fredriksbergs och Sunnansjö gick det utför. Vårt mål var Gungholmen vid Vännebo. Trots GPS kom vi till Vännebo kraftstation.
Kaffetermosarna tömdes och sista smörgåsarna intogs på ett bord vid Pajsoåns strand. Sädesärlor och grodor höll oss sällskap.
Det var fint att sitta där så vi beslöt att leta reda på Gungholmen en annan gång.
Färden hem gick via Nittkvarn.
Nöjda med dagen sa vi hejdå på Ahlstroms parkering.
Nästa gång träffas klubbens medlemmar den 11 maj på Dansarbacken för att faga inför årets slåtter.

Text: Thyra Lundell Foto: Bengt Lundell

3 kommentarer till Besök i Finnmarken

  • Bernt / Gun Andersson

    Tack för helt underbara bilder och en lika underbar berättelse, Tyra.
    När vi ser och läser det här och mycket annat ni delar med Er av känner man faktiskt lite saknad!
    (Sålde stugan, gula huset ovanför Folkets Hus 2016.)

  • Frida Sandberg

    Tack Thyra för din alltid målande berättelse om utflykten. Det är som om man hade varit med

  • Lars Cederin

    Ett tips kan ni få från mig i efterskott. Vi har en lång infart till Kpb från Linde ” Shellrakan.” Den var länge uppgrävd med grus och jord blandad. Jag tänkte: Här skulle man ju skapa en blomsteräng i st f en död gräsmatta. Den behöver bara slås en gång i aug men jorden får inte gödslas om det skulle vara möjligt, men ännu är det kanske inte omöjligt. Jag har pratat både med Eva-Lena o Ronny E m fl. Alla tyckte det var en bra idé. Att för många får intef se en blomsteräng, känna dofterna från nyslaget hö o synen av hässjor vid infarten är ju något nytt för nutidsmänniskan. Detta som var vardag bara för 50 år sen och en självklar sommarupplevelse. Dansarbacken är bra, men den ligger för långt bort. Någon bonde kan säkert ta fram slåttermaskinen o det finns säkert några (många) som gärna hjälper till vid hässjningen. En önskedröm.
    Lars Cederin