Besök hos Kopparbergarns grundare – Inger & Björn

2023-10-12

Sydväst* är en huvudsak och även ett väderstreck

6 mil sydväst om Kopparberg via Hällefors och Grythyttan finns Kärvingeborn. Om man åker bil. Fågelvägen är endast 35 km. Vad finns där som kan vara värt att ta del av?

Vi knackar på. Inger Aftonljus och Björn Öringbäck öppnar dörren. De var hemma. Vi kommer med en orkidé som styrelsen för Kopparbergarn har bett oss ta med, och min fru Ingrid är överlämnare. Överraskade? Ja! Vi fick komma in fastän vi kommer att vara frågvisa. Korta frågor. Långa svar. Förhoppningsvis många och uttömmande svar. Vi ställer frågorna. Delar av styrelsen skickade med ett antal frågor. Inger Aftonljus och Björn Öringbäck svarar. De startade Kopparbergarn och bodde då i Stjärnfors. Sedan ett år tillbaka har de lämnat över till nya yngre krafter som bor i kommunen. Med en stilla förhoppning att det kommer att drivas med samma goda anda som förr. Amatörer som gör sitt bästa utan andras krav. Bara egna krav?

Sammanställt efter bästa förmåga. Många redigeringar. E-posten har gått varm för att Inger och Björn har läst och ändrat. Lagt till och kastat. En del av e-posten har gått som kompost. På tangentbordet heter knappen Delete. Om detta gjorts på 1990-talet så hade postverket fått åtskilliga brev att ta hand om. Nu är det med fiberhastighet som bokstäverna förflyttas.

Hur började det? Varsågoda Inger och Björn:

Det var på den tiden, då man ännu delade ut dagstidningar på landsbygden.
– Ingenting från Ljusnarsberg i dag heller! Så har det varit tre dagar på rad nu.
– Men förra veckan stod det om ett polisingripande och att en affär hade lagt ner. Nedslående!
– Ja, men det finns ju så mycket bra att berätta om vad som händer här. Det borde gå att skriva minst en positiv artikel om Ljusnarsberg varje dag. Vi ska visa dem att det går!
Ungefär så gick tankarna hos Inger Aftonljus och Björn Öringbäck i Stjärnfors på våren 2012.
Planerna började växa fram. Att ge ut en papperstidning var uteslutet redan från början, så det fick bli en ren nättidning. Men även en nättidning har ju en del kostnader, och för att täcka dem behövdes annonsintäkter. Vi beviljades också ett litet startbidrag från kommunen, och det kom väl till pass.
– Vi registrerade Kopparbergarn som ett enskilt företag, berättar Björn, som också skapade den kaxiga figuren som finns i loggan. (Jag tror att det är Leif i Nittkvarn som är avbildad) För att få läsare satte vi upp affischer runt om i Kopparberg, och från den 9 april 2012 fanns den första sidan ute på nätet.

Vad skrev ni om då?
– Redan från början hade vi mycket om föreningarna, säger Inger, men också om kultur, näringsliv och aktuella händelser. Alla artiklar finns för övrigt tillgängliga för den som är intresserad. Längst ner på Kopparbergarns hemsida står det ”Tidigare”. Det är bara att klicka på den.

Hur togs Kopparbergarn emot av Ljusnarsbergarna? Undrar kanske dagens läsare.
– Det var ett mycket positivt bland dem som redan var vana datoranvändare, men en del saknade en pappersupplaga.

Annonserna då? Hur gick det med dem?
– Eftersom annonspriserna var låga, var det faktiskt lätt att värva kunder. Intäkterna täckte alla kostnader och det blev till och med ett litet överskott, säger Björn. Men timpenningen för nedlagt arbete blev extremt låg.

– Nu gjorde inte det så mycket skjuter Inger in, för vi gjorde ju det här mest som en hobby. Och vi var ju redan då pensionärer.

Var det bara ni två som gjorde allt arbete med Kopparbergarn?
– Ja, i princip. Vi hade nog tänkt oss från början, att föreningarna skulle lämna egna uppgifter från sin verksamhet, men det blev oftast begränsat till en inbjudan att komma dit för ett reportage. Och så hade vi ju också en hel del arbete med att skriva, behandla bilder och publicera på nätet. Det var Inger som var webmaster, men vi kunde båda klara av alla uppgifter som hörde till, säger Björn.

Dags för paus. Bläcket måste torka, sa man förr. Här sitter de utanför bastun och kan njuta sitt otium.

Ett närgående foto innan ”korsförhören” fortsätter.
– Du behöver inte ta mera bilder nu, sa Inger.

När ni började, visste ni då vad er skapelse skulle utvecklas till?
– Nej, det var ju från början en slags demonstration mot den etablerade nyhetsbevakningen, berättar Björn. Förr fanns ju Bergslagsposten, som hade en lokalredaktion i Kopparberg, men när NA tagit över, blev rapporteringen från Ljusnarsberg och Bergslagen i övrigt, allt sämre.

Men när vi väl kom igång med Kopparbergarn, märkte vi snart hur roligt det var. Vi kände att vårt arbete uppskattades av folk och vi lärde känna många nya och intressanta människor och platser.

Med tiden blev vi inte längre helt ensamma att skapa innehållet i Kopparbergarn. Sture Ekmark samt Thyra och Bengt Lundell deltog redan i ett tidigt skede, och det fanns fler.

Efter två år med dagliga artiklar och foton kände vi ändå att vi hade gjort vad vi kunde, och vi upplevde dessutom att den ”riktiga” tidningen hade ökat sina reportrars närvaro i Ljusnarsberg!

Så vi beslöt oss för att lägga ner verksamheten, men möttes av protester och vädjanden från våra läsare och det var då, som tanken på en förening kom till.

– Så mycket mindre arbete blev det ju inte för det, säger Inger, som fortfarande var webmaster och hade ansvaret för det mesta av datorarbetet. Nu blev jag dessutom sekreterare och Björn blev ordförande och ansvarig utgivare. Och vi fortsatte ju också att göra egna reportage.

Men allt arbete med Kopparbergarn skedde nu helt ideellt och i föreningens stadgar står det inskrivet att annonsintäkterna ska användas till uppmuntran och glädje för unga och gamla i Ljusnarsberg. Dessutom började vi med hedersutmärkelser till förtjänta personer.

Hedersutmärkelserna, De unika keramikfigurerna ”Kopparbergarn” utformad av Roland Lager, och ”Kopparbergskan”, formgiven av Lillemor Israelsson har under årens lopp delats ut till ett tjugotal personer.

Hur kom det sig att ni flyttade till Kärvingeborn?
Men det finns ju också annat man vill göra och Björn tycker bland annat om att fiska.

Ja, vi hade tidigare bott över tjugo år i trakten av Grythyttan och där kände jag till många bra fiskeställen, fyller Björn i. Jag åkte fortfarande dit ibland, men det var ju en bit att köra, så tankarna på ett litet övernattningsställe började ta form – ett litet hus vid sjön med plats också för Ingers vävstol kanske. Och så blev det. Samma år som vi startade Kopparbergarn, faktiskt.

Men flytta dit? Det tog vi oss en rejäl funderare på, men tre år senare ryckte vi upp våra bopålar och slog oss ner här i Kärvingeborn.

Vi administrerade fortfarande Kopparbergarn och ingick i styrelsen under flera år, men allt mer fick ske på distans redan före Coronan, men vi kände att vi egentligen inte hade riktigt samma ork längre.

Med ålderns rätt drog sig de båda grundarna allt mer tillbaka, men Kopparbergarn är, som loggan antyder, en egensinnig och envis figur, så med en ny styrelse och goda medarbetare lever han glatt vidare.

Lever glatt vidare gör också Inger och Björn i sitt hem i Kärvingeborn.

Fiske, bad och middagar på bryggbåten i solnedgången hör till aktiviteterna sommartid. Men också odlingar på friland och i växthus. På vintern hörs dunkandet från Ingers vävstol och ibland också knarret från spinnrocken. Ute i snickarboden kanske man hittar Björn sysselsatt med en vagga eller doppresent till barnbarnens växande familjer. Men det blir ändå mycket tid över till kaffe, korsord eller att bara dåsa i fåtöljen framför teven.

Vi tackar för en mycket trevlig eftermiddag-kväll inklusive förtäringen. Återvänder till utgångspunkten dvs. nordost. Hur ska man få ihop alla bokstäverna till ord som går att läsa? Det blir som det står i början. Mycket e-post och en hel del kompost.

Foto och text: Bo Kempegård
Korrekturläst och ändrat ett antal gånger av A & Ö (Alltså; Inger Aftonljus och Björn Öringbäck)
Redigeringshjälp av Rickard Didić