Berättarkvällen vid Ställbergs gruva

17-07-26

Att arrangemangen vid Ställbergs gruva är populära är känt, men på tisdagskvällen kom fler än man räknat med. Ingen fara, ställbergsgänget är flexibla och idérika, så de plockade fram extra bänkar, stolar och sittmattor. Det skulle bli berättarkväll och eftersom traditionen att berätta kring brasan har funnits i alla tider, var en symbolisk brasa placerad mitt i rummet med blommor och levande ljus.

Sara Parkman och Jonas Gren hälsade alla välkomna och introducerade de gäster, som var inbjudna att berätta om något från Ljusnarsberg och då särskilt Ställbergstrakten. Temat för kvällen var ”Arbete och fritid” och de funderade lite över ordet fritid och hur det här med semester har utökats efter hand. 1938 fick svenskarna enligt lag rätt till två veckors semester. Vad skulle de göra under så lång ledighet?

Första gästen, Ingela Bornström i Stora Kumlan, berättade en gammal skröna ur krönikan, hur sann eller osann den nu kan vara. Den handlar om mor Annika, som levde ett förfärligt fattigt liv tillsammans med sina två barn. Hon skrapade granbark och blandade i brödet och sökte efter all sköns växter i naturen, som de skulle kunna livnära sig på. En dag mötte hon en mycket vackert klädd kvinna i skogen, som förde henne till en undangömd plats. Mor Annika följde med, trots att hon såg rävsvansen och förstod vem hon mött. Kvinnan stannade vid en sten, som visade sig vara full med koppar av färgen att döma när mossan ströks av.

”Du och dina barn får använda hackor och spadar, spränga med eld och vatten och bära hem så mycket ni kan av stenen.” sa skogsrået. ”Men ni får inte berätta för någon, för den här fyndigheten är tänkt att hittas i framtiden.”

Ja, Mor Annika och barnen jobbade och slet i skogen och fick det så bra ställt, att de till slut kunde köpa en häst. Men – när de tog med sig hästen till stenen och skulle lasta på, hörde de bara ett gällt skratt och stenen kunde de aldrig mer finna.

Christer Lindström, som växt upp i Ställberg, undrade lite om det fanns släktingar till de personer han berättade om. Det handlade om folk, som arbetat i gruvan och särskilt om hur några gruvarbetare, som väl kände till sitt arbete, fick en gruvingenjör, Börje Karlsson som visste ”allt” om gruvdrift. Det hade han lärt sig genom boklig bildning, men gubbarna insåg genast, att så här skulle det inte funka. Men de gjorde som ingenjören gav order om. Aldrig har det kommit så lite järnmalm ur gruvan, som efter den arbetsbeskrivningen. för det som kom fram, var bara gråberg.

Christer läste också till sist en dikt om händelsen skriven av Håkan Forsberg.

Efter det arbetshaveriet sjöng Sara en fäbodvisa. Det är förunderligt hur väl hennes röst passar till det mesta i sångväg.

Thyra Lundell, också uppvuxen i Ställberg, tog oss med på en vandring i Kaljoxadalen och utan att ha varit där, fick man en fantastisk inre bild av området. Vandringen började vid Dansarbacken, som fortfarande slåttras en gång om året på gammalt vis, och gick uppåt Peter-Nilsberget.

Vi fick gå vid sidan av hjortronmossen och kom på en skogsväg, över bäcken och in i gammelskogen. Där kunde vi se kolbottnar och lämningar, som visade på gruvdrift och sedan fortsatte vi uppåt i stiglös terräng till en plats, där vi kunde se Nittälvsdalen under oss.

Man kan fortsätta uppåt, men det ligger fullt med nedfallna träd över vägen. Thyra blev lite melankolisk vid tanken på ett foto maken Bengt tagit, där Thyra sitter och beundrar utsikten tillsammans med hunden Jansson, som inte längre finns kvar.

Efter den vackra vandringen läste Jonas en dikt av Stig Sjödin, som räknas som en av våra proletärförfattare. Han arbetade vid Sandvikens Jernverk, och de intryck han fick där kom att bilda underlag för hans diktning.

Stephanie Stjärnlöv från Ställberg berättade hur det är att vara ung och välja väg i livet. Den studieväg hon så noga utstakat, visade sig inte alls passa, när hon väl börjat, så hon fick lära sig, att man kan ändra sig och göra det man vill. Hon avslutade sin berättelse om vikten att skapa sig ett leende i vardagen.

Leif Broman berättade lite från Kungsgruveområdet. På 1890-talet var hans morfar maskinist vid Kungsgruvan och skötte två ånglokomobiler-  Han bodde med hustrun Hulda i en stor gruvarbetarbostad som även rymde tre familjer till. Efter att gruvdriften upphörde 1917 monterades huset ned och återuppfördes i Bastkärn där det idag ännu står kvar.

Han berättade också om en lite lytt skomakare och spelman ”Sady stump” som brukade besöka Jockas krog och så sjöng han en visa om Kalle Sjö och Jocka. Fiolen, som spelmannen spelade på, har nu Leif i sin ägo.

Leif avslutade det hela med att spela en låt på sitt durspel, en springvals av Carl August Björk. Till den stampade publiken takten på ett mycket medryckande sätt.

Amer Sarsour är ursprungligen palestinier, men har kommit till Uppsala över Syrien. Han läste sin berättelse om friheten att finna tid och få arbeta i frid. Berättelsen handlar om möten mellan människor från olika delar av världen, tillit och misstänksamhet.

Amer är poet och spoken word-artist och ledde den workshop, som hölls i Kopparberg tidigare på dagen.

Foto: Bengt Lundell

Efter en liten bensträckare, tog Kopparbergarns Björn Öringbäck till orda i en öppen berättarstund. Han berättade om ett möte han upplevt med konstnären Love Salminen, som han mött på en julmarknad i Ställberg och senare intervjuat. De hade så mycket gemensamt och när de läst upp varannan vers av Dan Anderssons Gillet på vinden ur minnet, fick de båda en stark samhörighetskänsla. Love flyttade och det har inte blivit några fler kontakter.

Lisa, en av tjejerna i publiken, berättade att hon kom från ett litet samhälle på 700 personer och att hon sökt partners i stora städer som både Stockholm och Göteborg. Men kärleken, den fann hon i Ställberg. Det behövs inte många människor, bara den rätta.

Så var det Saras tur igen. Den här gången visade hon en bok, som handlar om kvinnliga musiker och en av de starka personerna i den boken var Erika Linell från västra Jämtland. Så spelade hon en av Erikas låtar och Jonas var notställ.

I lunchrummet med de vackra målningarna av Gunnar Klys serverades sedan fika. Personalen där hade fått en riktig pusseluppgift, för man hade förväntat sig ett 50-tal besökare, men det kom 130. Alla kunde ändå få sitt fika och stämningen var glad och trevlig. Det finns inte så många bord i rummet, men många gick ut och satte sig på gården utanför. Det blev en riktig utflyktskänsla.

Så kom den efterlängtade konserten. Musikern och låtskrivaren Iiris Viljanen, uppvuxen i Korsås i Finland, avslutade kvällen med med låtar från sitt kritikerrosade debutalbum Mercedes från 2016. För mig upplevdes musiken som en blandning av sång och rap, för texterna framfördes snabbt och rytmiskt. Lite svårt var det att höra orden, men ändå framgick det, att det handlade om känslor, ögonblick och händelser i vardagen.

Med sig hade Iiris Daniel Holmström, som spelade flygelhorn, ett instrument som ofta hör hemma i jazzsammanhang. Iiris berättade också att hon haft många extrajobb, bland annat i Dramatens reception. Dit hade någon ringt och bett henne stanna efter stängningsdags, för att få hämta ett par glömda skor. Denna någon var Stina Ekblad och hon fick också vara med på ett hörn i en av Iiris låtar.

Kvällen avslutades med massor av applåder och utdelning av lupiner till var och en. Även fikapersonalen och ljud/ljus fick sina blommor. En lyckad kväll, ett fantastiskt minne och en stor eloge till det duktiga och handlingskraftiga ställbergsgänget.

Text: Inger Aftonljus
Foto: Björn Öringbäck