Vi minns – vi glömmer aldrig

2026-01-16

Vi minns – vi glömmer aldrig
Fredagen den 13 januari är alltid förknippat med den svåra tågolyckan i Ställdalen. 70 år efter händelsen är vi fortfarande många som kommer ihåg. Då liksom nu när vi samlas på minnesplatsen detta tragiska datum, är det mycket snö och kallt.

50 år efter tågolyckan restes ett minnesmärke intill spåret på initiativ av en anhörig till offren. Tolv skolbarn på väg hem från skolan i Kopparberg, samt åtta vuxna miste livet vid den fruktansvärda olyckan 1956.

Det fanns också de som överlevde kollisionen, men som skadades allvarligt.  Det kunde resultera i flera månaders sjukhusvistelse innan de kunde komma tillbaka till ett ”normalt liv” igen.

Minnesplats sedan 2006
Vi var ett tjugotal personer som var samlade den här dagen vid minnesplatsen 70 år efter den tragiska händelsen. Vi hälsades välkomna till minnesstunden av Kjell Hansson, ordförande i byalaget och Ewa-Leena Johansson från byalaget berättade bland annat om minnesplatsens tillkomst för 20 år sedan och minnesplaketten som stals år 2024 och ersatts av en ny, bekostad av byborna.

Ewa-Leena berättade också vilken genomslagskraft tågolyckan hade i media. Radio samt dagstidningar över hela Sverige och även veckotidningar som t.ex. tidningen ”Se” hade reportage. Men i Ställdalen var det tyst. Här talade vi inte om olyckan. Allt fortsatte som om ingenting hade hänt. Inte heller i samrealskolan i Kopparberg nämndes olyckan, trots att skolan förlorat så många elever. ”Det var locket på”, berättar de som kommer ihåg. ”Man fick inte prata om det”.

Ljus och blommor
Många av de närvarande vid minnesplatsen tände ljus och lade ned blommor. I denna stund kom olyckan så nära de vänner och anhöriga som miste livet här. En man berättade att hans tvillingsyster hade omkommit och han återkommer till minnesplatsen varje år vid denna tid. Någon annan kunde komma ihåg var han befunnit sig när han såg och hörde det skenande tåget.

Under de ca 30 minuter vi var samlade vid minnesplatsen rusade ett norrgående och ett södergående passagerartåg förbi så att snön yrde.
 
Sorgen har inget ”bäst-före-datum”
Efter minnesstunden i Ställdalen samlades vi i Ljusnarsbergs kyrka i Kopparberg. Kyrkvärden välkomnade oss 50-talet besökare och kyrkoherde Daniel Jansson Brask inledde med att ”vi samlats för att minnas de som försvann alldeles för tidigt och de som överlevde och har fått leva med detta”. Han konstaterade också att sorgen har inget ”bäst-före-datum”. I sina bibeltexter lade han efterhand in namnen på de omkomna med orden ”vi minns och tackar…” samt tände ljus. Psalmerna vi sjöng var desamma som sjöngs på begravningen 1956.

Från predikstolen bjöd sedan kyrkoherden in till kaffe och många tårtor. Vi hade då också möjlighet att bläddra i dagstidningar och veckotidningar som rapporterade från tågolyckan samt att få sitta ned och prata med varandra och dela minnen. På väggen vid tidningsbordet hänger tavlan med namnen på de omkomna skoleleverna. Den hängde tidigare på samrealskolan innan den revs.

Minnena blir tydliga
Ställdalsbon Marianne Jansson minns:

– Vid den här tiden gick jag på seminarium i Strängnäs där jag var inneboende. Genom de lyhörda väggarna i huset hörde jag värdparets radio om tågolyckan och jag ropade till min rumskompis ”det är ju hemma”!

Marianne lånade telefonen i huset och ringde till sin fästman Nisse i Ställdalen. Han bodde strax intill järnvägen och olycksplatsen. Hans första reaktion hade varit att tåget körde ovanligt fort och att det brann kring hjulen.

– Nisse tog sig till olycksplatsen för att se vad som hänt, men scenerna där var så starka att det gjorde att han vände hem. Det berättade han när vi talade med varandra senare.

Marianne kan inte minnas att det talades om olyckan tiden efteråt. Det var ju dock så att ”alla kände alla” och var på olika sätt drabbade.

– Det var locket på. Tiden var sådan då, konstaterar hon.

Ställdalsbon Anna-Mona Nysten, som bodde intill järnvägen ca 200 m från olycksplatsen minns:

– Jag kommer ihåg ögonblicket så tydligt, säger Anna-Mona som var 8 år vid olyckstillfället.

– Mor och jag tog sparken till affären, då vi hörde det öronbedövande tjutet från tåget, och därefter smällen. När vi sedan mötte en grå bil, kanske ambulans, som körde så fort och tutade vände vi hem, berättar Anna-Mona och det är som om händelseförloppet framträder tydligt igen.

– Jag var så rädd när vi kom hem att jag gick och gömde mig. Det var ljuden som skrämde mig.

Även hennes make Jarl minns det rusande, tjutande tåget när det passerade Ställberg där han bodde.
 
Vi minns och vi pratar
Fortfarande idag, 70 år efter olyckan, finns det många som minns, berörs och har svårt att glömma den fruktansvärda händelse som skakade om Ställdalen … till tystnad.

______________________________________________________________

FAKTA
Ett södergående malmtåg på TGOJ-spåret från Grängesberg hade fått fel på bromsarna och kunde därför inte stanna på Ställdalens station för att invänta den norrgående rälsbussen från Kopparberg. Malmtåget for förbi Ställdalen i ca 100 km/tim i ett öronbedövande gnistregn. Strax utanför Ställdalen, stolpe 98,  kolliderade tågen, då varningen om det skenande malmtåget kommit för sent till stationen i Ställdalen.
_____________________________________________________________________  

 Text och bild: Gittan Holmström