Här om dagen var jag till ”utomläns” för att köpa ett nytt batteri till bilen och lite annat. För att förbereda mig hade jag slagit in bilens registreringsnummer och genom webbläsaren fått förslag på batteriköp. I kassan fick jag frågan om jag hade start/stopp-knapp eller nyckel till bilen. Jag visade upp nyckeln och han sa att batteriet jag tittat på var för bil med start/stopp-knapp och att det skulle vara oklokt att köpa just ett sådant. Att det skulle fungera en stund men inte använda hela kapaciteten och sedan gå sönder i förtid. I stället fick jag tips om ett batteri som skulle fungera fullt ut, med ett års längre garanti och dessutom till ett lägre pris. Tacksam över att dels ha lärt mig något om bilbatterier, dels över kunskapen hos säljaren och att ha sparat femhundra kronor gick jag till bilen med mitt nya batteri.

 

På parkeringen kom en kvinna fram till mig och jag trodde kanske att jag tappat något men hon ville bara fråga var jag köpt min tröja och påpekade att den var jättefin. Jag tackade så jättemycket och besvarade hennes fråga. En så tillsynes liten gest gjorde mig genuint jätteglad och jag tänker fortfarande på det och det var faktiskt den handlingen som inspirerade mig att skriva denna text.

 

När vi är på resande fot så inmundigas lunch ute. Idag skulle vi ha två stycken mosbrickor med grillad korv och en kokt korv med mos. Killen som la upp maten åt oss la upp dubbla korvar åt oss alla tre. Min mamma sa att -oj, det skulle vara en korv var! – Jag vet svarade han, men ni får två var! Benjamin som var med sa sedan vid bordet att det var väldigt generöst av honom, och jag kan bara hålla med!

 

 

Eftersom ovanstående trevligheter inte inträffade inom kommungränsen låter jag det vara osagt vilken ort detta inträffade vid, men de som känner mig vet väl vid det här laget ungefär hur långt jag brukar åka innan jag får hemlängtan. Och vänlighet kan man stöta på oavsett plats.

 

En gång i mörkaste december var ena halvljuset sönder på min bil. Jag hade köpt hem lampor för detta ändamål så jag öppnade huven, läste bruksanvisningen och försökte mig på att byta den. Dimljuset på andra sidan hade jag tidigare bytt så jag tänkte att det skulle gå bra. Men det satt ett lock över lampmodulen som jag inte för mitt liv kunde lossa på. Klockan närmade sig kväll så jag tänkte att jag svänger förbi Macken och frågar om de har någon tid att byta lampan. Jag klev in och frågade, och tjejen i kassan frågade om det var en vanlig lampa. Jag sa, ja en h7 tror jag så inga konstigheter jag är bara för svag. Hon frågade om jag hade lampa eller ville köpa en, så jag sa att jag kan köpa en, mest för att jag tänkte att bra service betalar jag gärna för. December betedde sig ju i mångt och mycket som en regnig och kall novemberdag. Mörkt var det också men lampan fick jag bytt. Vi gick in och jag betalade och det kan inte varit många kronor som lades på för arbetet, om några alls!

Jag är inte alls ute efter att service ska vara gratis, men närheten och att få hjälp så snabbt, ofta direkt är svårt att värdesätta. Att kunna framföra sin bil något säkrare, särskilt i en månad där ljuset liksom bara äts upp av mörker – så viktigt!

 

Nu har vi gått in i ett nytt år. Får jag önska något är det att vänligheten hos mina medmänniskor, kända som okända lever vidare. Oavsett om det är i stora eller små gester så uppskattas det av någon. Ett vänligt ord på en parkering kan vända en persons dag, så våga fortsätta vara trevlig!

 

 

Text: Veronica Andersson

Foto: Anna-Lena Didić, av ett broderi gjort av Margaretha Eriksson Wallin

Bildhantering: Rickard Didić