Turkiet –

Minnas äventyr i främmande land del 3

2023-01-12

Att bo i Turkiet ser ut att ha ändrats väldigt mycket sedan jag var här första gången i slutet av 90-talet. När jag säger detta till turkarna här, påstår de att jag inte har sett allt, att Kuşadasi är ett speciellt välmående ställe. Jag har kört genom många städer och tycker att det ser väldigt fint ut överallt, men det accepteras inte heller som argument, eftersom jag inte har varit i Östra Turkiet. Men det jag ser är att det byggs och renoveras överallt, de nya husen har ofta en snygg arkitektur och vissa en ultramodern, som jag inte gillar.

Jag har inte sökt arbete, så jag vet inte hur det är. Något a-kassasystem har de inte, men familjerna tar hand om sina. Nu har jag sett ett par tiggare i Söke centrum, men inte innan. Inga uteliggare och inga tiggare innan nu då i förrgår. En normal månadslön kan vara mellan 2500 – 8000 kr. Hen med 8 tusen har råd med en bil och bor i en rymlig lägenhet hen hyr. Hen har även 5000 euron på banken. Och alla är förskräckta för den ekonomiska krisen och inflationen som drabbar landet just nu. Jag vet inte hur taxiförarna får sina pengar när jag kan ta en tur i stan för 30 kronor. Den billigaste sträckan betalade jag 15 kronor för. Från Söke till Kuşadasi är det 20 km och det betalar jag en hundring för.

Turkiet har aldrig varit ett koloniserat land. De har inget gammalt agg mot utlänningar som tradition, tvärtom säger Kemal, turkarna har alltid tyckt om att möta utlänningar. Kemal Atatürk var en nationshjälte som gjorde Turkiet till ett europeiskt land och hans bilder finns fortfarande i alla kontor, många affärer och även i privata hem. Kanske speciellt mycket nu, när valet närmar sig och vi får se om Erdogan har fortsatt förtroende av folket.

Jag känner mig väldigt trygg här på campingen.

Mümtaz har sina bröder och deras familjer och jag bemöts som en kund de ska ta hand om och Cennet städar på campinghotellet och tar hand om det när Mümtaz  är borta.

 Min konst har väckt beundran och de tycker att idén med påslakan låter som en bra affär. Jag har inte frågat efter hjälp så mycket från andra än Kemal, som jag anlitar mot betalning. Men han behandlar mig som en vän, eller som jag har sagt till honom att kalla mig för tant. Jag har fått träffa hans vän Gül, som musicerar tillsammans med honom.

Jag blev bjuden på middag hemma hos Gül. Gül och dottern Busra

Jag vill heta tant i vårt umgänge, eftersom jag vill undvika misstankar om västerländska turisttantens köp av tveksamma tjänster från en ung turkisk man. Här blir jag varnad för unga killar som vill attrahera tanterna för att sälja sig mot diverse förmåner. De tänker inte, att vi tanter vet vad vi gör. Vi är inte oskyldiga när det blir frågan om prostitution. Vi är sexköpare i såna fall och vi vet det själva. Jag köper inte och vill inte bli misstänkt, så Kemal måste kalla mig för faster – Teyze.

Ateljen och galleriet i Bergslagen är utbytta mot ett tält i Turkiet, men konsten skapas fortfarande. Med min konst på påslakan vill jag komma nära. Mina bilder är personliga, men det är ofta så med konsten att det som känns nära för en känns nära för flera. Jag har gjort en serie om finska urmödrars bronsgjutningar från 700-talet. För mig känns de personliga och gudinna-serien heter ”Empowerment”. De har samma effekt på många kvinnor, vi känner oss förstärkta, mäktiga.

Träporten är gammal och jag ska göra den till ett påslakan. Den finns vid restaurangen jag ofta äter på.

John Blund är på väg i sin båt.

En personlig tro är också en känsla av närhet.

Jag är optimistisk vad gäller mitt projekt. Jag kommer att lyckas. När pengar börjar rulla in, vill jag bli affärspartner med både Kemal och med min vän i Ljusnarsberg, som är duktiga på affärsstrategier och IT. Och en anhörig till mig ska vara VD:n. Jag vill bara vara konstnär och låta andra sköta business. De måste bara ge mig pengar också, för utan mig har de ingenting att sälja.

————————————-

Så långt Minnas berättelse om sitt ”nya” liv. Det är, tycker jag, ett riktigt bungy-jump på tvären och mycket modigt gjort. Många fina bilder har hon tagit både från miljön och konstverken och jag hoppas att de senare ska lyckas bli fina påslakan. Vi vill gärna höra hur det går i fortsättningen.

Vem vet – en dag kan vi kanske gå in i någon butik och köpa Minna Roselli-sängkläder. Det vore väl häftigt! 
Jag och många, många med mig önskar Lycka Till! Förhoppningsvis ses vi till sommaren i Bergslagen. 

Inger Aftonljus