Tema vattenkraft.

2019-05-27
Ställbergs Gruvor har startat sommarens verksamhet med att se på människan kontra vatten och då främst på vattenfall och vattenkraft. Vattenkraften kommer till stora delar från älvarna i norra Sverige där många vattenfall är helt utbyggda. Men jag skall inte gå händelserna i förväg.

På förmiddagen samlades cirka 80 personer på gruvbacken i Ställberg. Det var många glada igenkännande från tidigare somrar och förväntningarna var stora.
Carl-Oskar Sjögren hälsade välkommen och gav en kort introduktion till dagens aktiviteter.
Samling skedde i vedförrådet som nu är omgjort till en möteslokal.

Där möttes vi av vacker musik och sång av Anna Möller och Viola Martinsson.

Carl-Oskar presenterade dagens medverkande och informerade mer i detalj vad som skulle hända under några timmar framöver.

Första medverkande var Anja Örn. Hennes film heter ”Till minnet av en älv”. Den handlade om Luleälvens utbyggnad. Stora Sjöfallet var ett av vattenfallen som nästan helt försvann. Det ligger en liten stuga där som ofta beboddes av konstnärer som målade naturen och det storslagna fallet. Hon har själv en nära relation till fallet då hon lever när det. Det känns som en skuld till landskapet för vad människan tagit ifrån det. Frågor som Anja ställde. Vad är älven till för? Hur känns det att tysta en fors? Kanske det känns som att sakta sluta andas väldigt långsamt. Annas konstverk prydde scenen.

Hanna Ljungh var nästa filmskapare. Filmen hette ”How to Civilize a Waterfall. Hanna hade själv ända rollen.

Hon stod längst ut vid sida av stupet vid ett vattenfall. Den vattenfyllda luft gjorde henne genomblöt. Hon försökte med skrik och vilda gester att övertala fallet att sluta falla till ingen nytta utan låt sig bli en damm och leverera vattenkraft istället. Hannas argument var fritt tagna från ett stort elbolags broschyr. Det var väldigt dramatiskt och som åskådare var man många gånger rädd för att hon skulle ramla ned i den vilda forsen. Vattenfallet var en symbol för kraftfullhet och Hanna hade en omöjlig uppgift att övertyga det om att gå i samhällets tjänst. Men när människan bestämmer får det ge vika.
Efter denna fina inledning på dagen var det dags att förflytta alla till Nittälvsdalen för att bygga på tema vatten. Trots att så många som möjligt fyllde varje bil blev det en avsevärd rad som lämnade Ställberg. Vandringen utgick från informationstavlan för Nittälvsbrännan via Eskils koja till Dansarbacken. Det blev en fin vandring i sol och en behaglig temperatur.
Kopparbergarns representanter fick sin bil fylld med bullar och termosar för att leverera direkt till Dansarbacken.

Vi fick snart sällskap på bänkarna. Anna Möller, Viola Martinsson och Gustav Ågerstrand anlände först. Anna spelar fiol och sjunger. Under sommaren finns hon med i föreställningen
”Eddan” som spelas i Teaterladan, Västanå teater. Viola är sångerska och kompositör. Gustav Ågerstrand, dokumentärfilmare. Med på bänken satt också Wilhelm Schaub från Ludvika. Sara Parkman, Jonas Gren och Hampus Noren anslöt sig också. De har gjort en turne med föreställningen ”Nationalparken” under våren. Arrangör har varit Riksteatern. Under drygt 2 månader har de hunnit med 41 förställningar från södra till norra Sverige.

Jonas passade på att ta sig ett svalkande dopp i Nittälven.

Det blev en trevlig pratstund innan det blev dags för Hampus, Sara och Jonas att åka vidare mot Stockholm och de två sista föreställningarna.

Nu började vandrarna komma till Dansarbacken. Carl-Oscar informerade om eftermiddagens program.

Innan kaffet fick undertecknad möjlighet att berätta om slåtterängen och dess omgivning. Informerade om Ställdalens Naturstudieklubbs arbete med att sköta ängen. Åhörarna fick lära sig ett för många nytt ord, nämligen faga.

Mer än hälften hade aldrig varit på ängen tidigare. Jag avslutade med att läsa två av Jim Fredrikssons dikter, ”Nittälvsdalen” och ”Flottning i Nittälven”. Det blev mycket uppskattat.
Så bjöds till kaffe och bullar. Det blev 45 minuters fria aktiviteter. De som ville kunde ta en promenad i omgivning men många stannade kvar och minglade på Dansarbacken.
När de 45 minuterna gått, samlades 4 debattörer för att dryfta vårt förhållande till vatten.

Hanna Ljung och Anja Örn hade med sina filmer tagit ställning mot utbyggnad av fler forsar.

De talade om människans förhållande till älven.

Daniel Bergdahl informerade om den pågående återställningen efter flottningen i Nittälven. Man lägger tillbaka sten som togs undan för att ge timret öppnare väg ner mot Ljusnaren. Han beskrev gamla vattendomar från 1800-talet som det idag inte går att följa då förutsättningar i omgivningen förändrats.

Esa Fahle’n är projektledare i organisationen ”Älvräddarna” vilken bildades 1974. Bakgrunden var Vindelälvens utbyggnad. De som bodde efter älven ville ha ett slut på utbyggnaden och blockerade grävmaskinerna. Några insåg att det var läge att organisera sig. En av Älvräddarnas uppgifter idag är att se över om de riktigt små kraftverken är nödvändiga att behålla. Det finns idag 1030 små kraftverk som försörjer 1 eller några få hushåll med el. Detta kan man ersätta med 12 vindkraftverk. En dialog med ägarna förs. En aktion kallad Slutsnackat samlar in pengar för att kunna köpa in små kraftverk för att lägga ned dem.
Alla fyra var överens om att det inte går att förbruka el i den takt som vi har idag. Men hur förändra det? Åhörarna fick mycket att fundera över.

Karl-Oskar Sjögren var en väl förberedd moderator.

Mot slutet av samtalet kom regnet. Publiken förflyttade sig till vindskyddet på norra delen av slåtterängen och de avslutande konserten med Anna Möller och Viola Martinsson.

Anna spelade på en femsträngad fiol, Viola de Amore. Vi fick höra musik av Lena Willenmark och en folkmelodi från Norge som var en bön till solen. Tyvärr hörde den inte det. En låt var en ursäkt till jorden för hur människan exploaterar den. Vi fick också höra hur näcken spelar när han lockar ner någon i forsen.

Viola hade satt jämsk text till en folkvisa från Småland.

Anna slutade med en polska som fick upp värmen på publiken. Trots regnet blev det en magisk avslutning på en mycket underhållande och informativ dag. Möten mellan människor som gav mycket att tänka på.
Eftersom dagens tema var vatten blev ju avslutningen helt rätt. Visst har människan tämjt många forsar men det finns vatten som vi inte rår på.

Text: Thyra Lundell Foto: Bengt Lundell