Spik i foten – en liten betraktelse

16-04-20
Små sår och fattiga föräldrar ska man inte förakta. Åtminstone sa man så förr i värden, då mycken livsvisdom kunde hämtas i ordstäven. Mina egna erfarenheter av ”förr i världen” sträcker sig ner i det förra århundradets tidigare del, då ordspråkens visdom ännu var en del av kulturarvet tillsammans med Katekesen och Havamal. Visserligen kunde budskapen ibland vara mångtydiga, eller helt motsägelsefulla, men desto mer användbara blev de ju och kunde därmed appliceras på många av livets med- och motgångar.
Små sår och fattiga föräldrar…, ja inte var mina föräldrar rika, men vi led aldrig någon nöd, även om havregrynsgröten var ett alltför ofta återkommande inslag i menyn. Men de gjorde sitt bästa för min framtid, och mer kan man inte begära. Det är inte deras fel att jag inte är bättre än så här. Och beträffande sår, så nog fick de plåstra om mig då och då, ja kanske till och med ganska ofta, för jag var ett barn med en frihet som passade min äventyrslusta.
Någon gång hade nog ett läkarbesök varit befogat, men utan hjul till bilen (det var ju under krigstiden och försvarsmakten hade lagt beslag på däcken) och långt till den gengasdrivna bussen, var det inte så lätt ordnat. Men mest handlade det förstås om små skrubbsår och ett och annat jack från täljkniven eller en metkrok i fingertoppen. Riktiga plåster hade vi inte, utan far använde tunna tygremsor och lim som han hämtade från sin verkstad. Limmet var gjort av horn och klövar från slakteriet, så det var ju ekologiskt (!), även om varken han eller någon annan hade den blekaste aning om det fina med ekologiska produkter.
Alla blessyrer läkte dock så småningom, och jag vet fortfarande inte om det var tack vare – eller trots det ekologiska limmet.
Men nu var det april 2016 och gården skulle städas upp, även den mera vildvuxna delen. Där finns lövsly samt vissna rester av manshög mjölkört, älggräs och annat, som nästan bildar en matta på marken. Och under den mattan lurade någonting från förra århundradet då metallbeslag fästes på träföremål med hjälp av spik.
Trät hade nästan helt ruttnat bort, så att spikarna pekade uppåt som huggtänder och naturligtvis trampade jag på en av dem. Sulorna i mina lättviktstövlar gjorde inte mycket motstånd när spiken trängde igenom och fortsatte upp i foten. Men hur illa var det?
Gamla ryggstela gubbar har inte så lätt att på egen hand(!) inspektera sina fotsulor, så hustrun fick tillkallas för detta uppdrag.
Hon konstaterade att hålet efter spiken var litet och att det nästan inte blödde alls, men hon hävdade bestämt att de krävdes en spruta mot stelkramp.
Pytt! sa jag. För det lilla hålet räcker det med ett plåster!
Ja, det fick bli ett vanligt Salvequick, för något ekologiskt lim kunde huset inte uppbringa nu på tjugohundratalet. Sen var det ju bara att jobba på igen. Visst värkte det lite i foten, men inte så farligt och nästa dag gick det riktigt bra. Efterföljande natt ville inte ge någon riktig vila och dagen därpå var det inte tal om annat än att ta det lugnt och låta foten friskna till, men bakterierna i foten hade inga planer på att vila. Förutom smärtan visade sig nu både rodnad och svullnad på ett växande område och på sen eftermiddag var det dags för ett besök på akuten med en antibiotikakur och stelkrampspruta.
Den skulle du ha tagit direkt efter spiktrampet, sa doktorn. Den du får nu, gör ingen nytta förrän nästa gång som du gör dig illa!
Lite oroad frågade jag om risken att jag redan var på väg att få stelkramp men fick det lugnande beskedet att då skulle symptomen redan ha visat sig.
En dag efter läkarbesöket har antibiotikan ännu inte rått på inflammationen så i skrivande stund har jag kryckorna liggande bredvid mig i den händelse jag behöver förflytta mig i huset. Och trädgårdsarbetet får vänta. Lika bra det förresten eftersom regnskurarna avlöser varandra där ute just nu.
Hur som helst hade det nog i alla fall varit befogat att visa mer respekt för både såret och hustruns råd.
För andra, som gör sig illa eller känner sig dåliga rekommenderas starkt att ringa till Vårdguiden 1177 där jourhavande sjuksköterska kan ge råd och hjälp per telefon alla tider på dygnet.

Björn Öringbäck