Släkten är inte värst, eller?

2026-05-23

Med start i Kopparberg och påfyllning av fler ”släktingar” i Ställdalen for vi vidare mot okänt eller kanske känt mål. På förhållandevis fina grusvägar blev det att följa John i en bilkaravan. Det var bara reseledaren Anita Nilsson, Ljusnarsbergs Släktforskarförening, som visste vart färden gick. Första stoppet var vid Raijskamossen. (Fler stavningar finns.) RaijskaGustavs familj bodde för länge sen där. Enligt uppgifter var det inalles med 11 barn. I kyrkböckerna står han som idiot. En ofattbar notering i dag. Anita Nilsson berättade om platsen som nu är helt borta. Därför är det fotolöst.

Nästa anhalt i var Östra Kumlan och där dök det upp en herre som är vida känd av många. Men, vem är det? Jo, nu tror jag mig veta.

Sikken fisk är detta, frågade en person?
– Dä ä en sik, sa Dennis Fältström (så heter han), med ett skratt.
När det blev min tur att handla ville jag helst ha en fisk med färg.
– Då passar det med en rökt röding, sa Dennis.
Så blev det.

Inga-Lill Olsson berättade om den extremt stora Ställbergsjätten. Det finns rejält med uppgifter om Anders Gustaf Andersson. Hon hade mycket att säga om denna fantastiska man.

Släktforskargruppen lyssnade mera på Inga-Lill och hon fick svara på några frågor om jättens öden och äventyr.
Vi tog oss också en titt i Dennis vagnsmuséum.

Ställbergsjätten i egen hög position med presentation.

Ställbergsgruvan var nästa stopp och den sista platsen för denna gång. Nu åkte termosar och annat medhaft fram.

Eric Sjögren ””gruvfogden”” berättade om dåtid, nutid och framtid. På frågan om jag fick kalla honom gruvfogde?
– Då måste det vara inom dubbla citattecken, blev svaret med ett leende. Sagt och gjort.

Det var inte så farligt att få vara med på denna ”släktträff”. Vi hade också tur med vädret.

Foto och text: Bo Kempegård