PRO besökte berömd målare
19-05-30
Eftersom det var Carl Larssons födelsedag, hade det anordnats en resa del två till Dalarna och Falun, i hopp om att ramla in på ett riktigt kalas, men vägen dit var lite krokig.
På tisdagsmorgon samlade Christer ihop folk lite här och där och som vanligt var det en fullsatt buss som tuffade mot Dalagränsen, de flesta utrustade med små paraplyer för att väderlekstjänsten spått regn hela dagen.
Men dom hade inte samma spåkula som resekommittén, vilket innebar en strålande soldag. Men så har vi ju en egen solstråle i bussen. Enda orosmolnet var en varning om en trafikolycka, som skulle stänga vägen fram till middagen. Men genom lite trixande kring ett köpcenter och en kyrkogård, kunde vi ansluta till rikstrafiken och fortsätta resan norrut och när vi passerat Tuntutten, hade vår egen lekledare redan hunnit dela ut frågor och rättat våra svar. Se tidigare artikel.
När vi rullade ner för sista backen mot Falun, kunde vi på andra sidan se vårt första mål.
Kan tyckas att det är fel årstid att besöka Lugnets skidstadion och hoppbackarna nu när det är sommar, men eftersom vi fick se en vidunderlig utsikt
och ta en efterlängtad kaffepaus med en massa gott
samt skidmuseet högst upp i hopptornet, så var det inte helt fel.
Det var inte alla som tordes följa med hissen och det fick dom höra av de tuffaste. Det kunde vara blåsten som gjorde att byxbenen fladdrade, men men alla var inte sig riktigt lika när dom kom ner. Där uppe fanns det flera skidepoker med statyer och en massa kuriosa, väl värda att utsätta sig för lite svindel.
Rasten slut och på slingrande väg styrdes kosan mot det egentliga målet byn Sundborn, för att på nära håll titta på var den berömda konstnären höll till, när han producerade alla de berömda tavlorna.
Från början var det ett litet oansenligt hus som med tiden byggdes på och byggdes på till det blev som en labyrint.
Det var väldigt mörka och dova färger på trävirket inomhus, det enda som bröt av var hustrun Karins gardiner och mattor, som var desto mer inspirerade av olika färger. Med det sagt förstår vi att det bodde två viljestarka individer här, Carl och Karin Larsson.
Att vi kom dit på Carls födelsedag den 28:e maj var en ren slump. Tyvärr var han inte där och kunde göra oss sällskap. Han dog nämligen för hundra år sedan, men genom den duktiga guiden som arbetat där i tjugo å, var det som om vi känt båda konstnärerna. Lite synd var det att guiden tydligt påtalade att det var absolut fotoförbud inomhus, så därför får Ni, som inte var med på resan, tänka i fantasin hur det var. Men vid genomgång av bilderna fick jag se en bild, som Carl måste ha tryckt på knappen i smyg, men lugn jag skall radera den.
Hur trevligt det än var så smög sig hungern på sakta men säkert. Räddningen var nära femtio reserverade bord som kunde embarkeras och kön till kantinerna var som vid en rockkonsert. Alla vill vara först och se det räckte till allihop. Det gäller att njuta av välfägnaden och när jag som sista man knallade ut till de övriga köande till ingenting, hade jag fått provsmaka nästa dags efterrätt. Rätt skall vara rätt sa spelevinken och skulle gå in igen. Stängda dörrar och lång näsa blev det.
Det vilade inga ledsamheter bak i bussen när hemfärden började, men man blev lite fundersam, när det uppdagades att bussen var beställd till Coop i Falun för att det skulle köpas Falukorv. Kan man bli hungrig efter en halv timme? Ja tydligen. Ögonen tindrade när påsarna lastades ombord.
Resan var nästan över och alla som tillfrågades tyckte att det varit skoj och väntar på nästa. OCH NI SOM INTE BRUKAR VARA MED – TVEKA INTE ATT DELTA I VÅR GEMENSKAP. KOLLA PÅ ANSLAGSTAVLORNA ELLER FRÅGA BEKANTA. TACK FÖR DEN HÄR GÅNGEN!
Text Leif i Nittkvarn
Foto Leif och Bosse
