Naturstudieklubben till Källslätten
2017-05-24
Lördag morgon. Nattens regn har kryddat luften och det luktar vår. 14 medlemmar, ytterligare 5 anslöt efter vägen, från Ställdalen Naturstudieklubb samlas för en utflykt till Källslätten nordväst om Borlänge.
Efter 2 timmars resa, den sista biten på små skogsvägar, lämnar vi bilarna. Vädret är perfekt för en promenad.
Innan vi börjar vandringen från parkeringsplatsen berättar Märta Dahlberg om Källslättens historia. Märta är uppväxt i trakten och hon känner varmt för platsen. Källslätten är ett Natura 2000 område vilket betyder att EU har lagt bevarandestatus på den. Miljön skall bevaras för att skydda utrotningshotade djur och natur.
Så börjar vandringen genom en 60-årig granskog. Den har planteras på Källslättens f.d. åkrarna när skogsbolaget Stora köpte gården.
Så öppnar sig skogen och fantasiskt landskap ligger framför oss. Källslätten är en f.d. bergsmansgård. Man tror att den har anor redan från 1500-talet men att det fanns en gård här en bit inpå 1600-talet är dokumenterat.
Nu finns endast ett par lador och ett häbre kvar. Trädgården hålls öppen genom att den slås varje år av föreningen Källslättens vänner.
Just nu är ängarna översållade med vitsippor.
Odlingsrösena ligger tätt. Man förundras över det mängd sten som togs bort och vad lite åker man kunde tillgodogöra sig för det hårda slitet.
Innan vi började utforska gården med dess gamla trädgård intogs kaffe och medhavda smörgåsar. Det ingav en stort lugn att sitta där och njuta av den vackra omgivningen.
Men nyfikenheten tog överhand och utforskandet av det som en gång varit en välmående bergsmansgård började.
Först målet var gårdstunet där huset legat. Passerade en brunn som förmodligen var en källa eftersom den producerade vatten hela tiden. Det vattnet skulle vi möta på flera ställen under vår vandring.
Väl framme vid husgrunden satt en stor varningslapp uppsatt. Man skulle inte gå för nära den stora vårdlönnen som stod på gårdsplanen. Inne i den häckade en slaguggla och dom kan vara mycket aggressiva när de blir störda. Men tydligen tyckte den att vi var ofarliga för den visade sig inte.
Här uppe ifrån kunde vi ana den vackra renässansträdgården med sin fem terasser som den en gång sett ut. Men för en äldre dam som Kopparbergarns skribent var det lite osäkert att gå ner på de raserade stegen av sten så det blev att gå runt och det gjorde jag gärna.
Det gamla härbret stod högt. På en stång bredvid satt en solpanel. Gammalt och nytt möttes.
På sida av översta terassen fanns en bigård och en väderstation.
Tredje terrassen var den bevarats bäst. Ett 40-tal olika äppelträd med anor från bygden finns representerade där. Några av dem nyplanterade.
Det mest unika trädet är Gubbaäpplet. På Källslätten finns fortfarande delar av moderträdet kvar. En stor gren har lagt sig ner på marken och det har också växt ut grenar så det lever fortfarande. Redan 1914 finns trädet dokumenterat i sin nuvarande form man tror att det är ett par hundra år gammalt. Namnet har det fått för att äpplena är så möra att även tandlösa gubbar kan äta dem.
Från den här terrassen ser man tydligt hur en gång gått från gården och ner till trädgården.
Man får också förklaringen till det ständigt rinnande vattnet då det finns rester av springbrunnar.
Nedanför terrasserna finns ett par stora dammar. De har tolkats som att det en gång funnits ett kloster där. Men den teorin har man övergivit.
Sakta går vår vandring åter mot skogen. Lite vemodigt känns att lämna denna vackra plats.
Det finns forskning som bevisar att naturen ger oss människor styrka och lugn. Efter att ha tillbringat någon timme här förstår man att så är fallet.
Innan jag sätter punkt för den här reseskildringen vill jag berätta en sägen från Källslätten.
I början på 1700-talet ägde Anton Svab Källslätten. Under rusets inflytande brände han upp sig, en dräng och hela sin förmögenhet i ett lusthus. Men fortfarande har du möjlighet att möte Svaben. Han går igen som en svart huggorm. Så promenerar man på Källslätten och ser en sådan har man fått äran att möte den tidigare ägaren till Källslätten.
Text: Thyra Lundell Foto: Bengt Lundell
