Kulturglimtar 2018, söndagen

18-07-05

Den tredje dagen på spåret av ”Kulturglimtar” innebar att förtrollningen inte släppt och inte skulle komma att göra detta på länge.

Strax före 11.00 satt jag åter i bilen och styrde mot Ställdalen, där snart en mörk rökpelare tornade upp sig i norr. Jag tänkte på alla i Hörken, men inga varningar kom från radion, så jag fortsatte till Dunderbo, där jag träffade Marianne Janssons son, som bygger de mest fantasifulla musikinstrument man kan tänka sig.

De är både vackra och låter bra, träslofiol som krummhorn. Även sonen visar prov på fin träkonst, medan familjen i övrigt ställer upp med allehanda konsthantverk, kaffe saft och kakor.

Det är nästan alltid lika svårt att lämna de gästfria konststationerna på denna konstrunda, men jag är ju i tjänsten och fortsätter vidare, medan brandröken avtar och beger mig till Sjöudden och Kicki Hendahl med vänner.

Det är svårt att inte tala om vackra hus, sköna utsikter eller spännande platser i Ljusnarsberg och även idyller förekommer och en sådan idyll är Kickis hus, en dröm i gult mitt i grönskan nära vattnet. Här ställer fem kvinnor ut sina verk, som alla får en konstutställares hjärta att slå högre.

Här stämmer allt. Kicki själv målar i akryl och akvarell. Vännerna är Carina Fogblad; digital grafik, Angelika Harms; bl.a. cyanotopi, Karin Johansson; digitala collage och Katarina Larpe; smide.

När jag kör mot Ställberg, blir röklukten påtaglig och den blå himlen färgas askgrå. Vid Gruvan är den stora P-platsen helt tom. Det känns ödsligt. Uppe vid utställningshuset står dörrarna vidöppna. Från matsalen kommer en upprörd kvinna med mobilen vid sitt öra. Hon mumlar att det brinner i Hörken och att alla är där för att hjälpa till med att släcka och försvann.

Jag undrar givetvis över vad jag kan göra och kommer fram till, att jag inte är till så mycket nytta med min bil och min kamera och beslutar därför, att gå in och fotografera utställningen.

Det öde huset i en film gjorde ett starkt ödsligt intryck så även de genomskinliga teckningar på genomskinlig duk tillsammans med
ett antal badhanddukar. Jag fann ett litet mörkblått häfte i en fönstersmyg, som upplyste mig om, att utställningens namn var ”mörk vår” och att Johanna Arvidsson gjort den och att den handlar om symbolisk inspiration av historiska material och konstuttryck som bl a. visar på gränsen mellan det privata och det offentliga.

Beklämd lämnar jag Ställbergsgruvan, men fortsätter inte mot det rökinhöljda Hörken. (Där hade jag ju redan varit på fredagskvällen och om Minna Rossellis tyghantverk kan man läsa på annat ställe.) Men jag var mycket orolig och väl framme i Stora Kumlan, blev jag informerad av Christer Lindström om släckningsarbetena invid järnvägen, där Ljusnarsbergs Konstförenings sekreterare, Åsa Hedberg, bor och arbetar just invid järnvägen.

Det kändes som en utmaning att fortsätta fotografera, men här är en av Christers trädgårdkonstruktioner i trä; en kombination, som ska bli en pyramid.

och Rosmaries bakverk.

Åke Vogels storartade och välmålade svenska motiv prydde väggarna och han visade även sina välgjorda läderarbeten.

Efter god smörgås och kaffe lämnar jag Stora Kumlan, något lugnad av de sista nyheterna om släckningsarbetet i Hörken och röklukten avtar.

Vid vägen längs sjön Kumlan dyker en ny konststation upp. Skylten visar nerför en gräsbevuxen brant stupande väg och jag behöver intala mig mod för att slänga mig ut i ödemarken. Väl nere på en parkering något hundratal meter senare anar man en glänta i skogen nere vid sjön och efter ytterligare hundra meter skogsstig finner man tre rara röda stugor invid sjön och en vikingalik kvinna, som visar upp sina trådarbeten och smycken i solskenet.

Eftersom jag vågade visa hur rädd jag var för återfärden uppför den nästan lodräta grässlänten, erbjöd Catarina Wismar, som konstnärinnan heter, sig att köra upp min bil och min tacksamhet var stor.

Jag undrade nu hur denna händelserika spännande dag skulle sluta, när klockan var över 16.00 och ”Kulturglimtar” oåterkalleligen är slut på söndagen 17.00. Sista besöket gällde Västra Lövfallet och därmed Linda Blaauw eller Tova Tant, som hon är känd för.

Efter flera utställningar på Blå Soffan, Konstgalleriet under ICA, har vi lärt känna varandra väl och så blev det en fin avslutning på årets
”Kulturglimtar”.

Text och foto: Monika Käller