Klockarbackens steniga historia.
2014-09-02
Med Håkan Mossberg som kunnig guide vandrade 33 stycken av Ljusnarsbergs Hembygdsföreningens och Ställdalens Naturstudieklubbens medlemmar på Klockarbacken i söndags. Namnet Klockarbacken kommer antagligen från att det bodde en klockare, Anders Jansson, där i mitten av 1600-talet.
I början på 1900-talet bröts ljusgrå granit i rätt stora mängder där.
Det vittnar mängden av små och stora hål om.
På sina ställen är det bara smala avsatser att gå på mellan brotten.
Det går också att hitta platser där stenen bearbetades. I början på 1920 och några år framåt behövdes det mycket sten för att bygga upp Kopparberg. Dåvarande Koppaarbergsskolan och Folkets Hus byggdes vid den tiden. Gatorna stensattes. I Bångbro byggde man masugnar där det också användes mycket sten. Järnvägen byggde broar och lastkajer. På Klockarbacken fanns granit av hög kvalitet utan så mycket sprickor. 1923 kom det tre stycken bröder, Svanberg, hit till Kopparberg. De var skickliga stenhuggare från Bohuslän. Två av dem träffade varsin kvinna och 1924 tog de dem med sig och flyttade tillbaka till Bohuslän. De bosatte sig i Väjern, nära Kungsbacka, enligt Eivor Andersson vars moster var en av kvinnorna.
Vandringen fortsatte ut på ett igenbuskat kalhygge med utsikt över Kopparberg.
Där låg resterna Kaveltorpsgruvans dynamitkällare. Den är byggd av slaggsten från hyttan. Det är intressant att se hur de olika näringarna var till stöd för varandra. Kanske något att ta efter i dagens näringsliv.
Så gick vandringen tillbaka till skogen. Vi gick i skogsbrynet i kanten av hygget och kunde njuta av utsikten. Om ett par år är den möjligheten borta, då har lövslyet vuxit sig så högt att det döljer allt.
Efter en stund når vi gamla landsvägen. Den kom från Lindesberg via Stjärnfors över Klockarbacken till Kopparberg. Sedan gick den vidare mot sjön Björken och på östra sida av den. Enligt Håkan var förmodligen målet Falun. Åtminstone två kungar har rest här.
Vi promenerade på vägen en bit för att sedan vika av mot norr in i skogen. Kopparbergarns reporter hade lite svårt att hänga med. Njöt av den vackra skogen. Mossan var mjuk att gå på. Stora mattor av harsyra, ”surkulla”, bredde ut sig över mossan. Man kunde se att marken en gång för länge sedan var brukad.
Så nådde vi nästa delmål, Haraldsgruvan. Det finns källor som kallar området för Middagsbacken. Gruvan var relativt stor. Det hade gått en stånggång från Garhytteån.
Mycket nära gruvan låg två torplämningar och en inrasad jordkällare. Det fanns också en källare alldeles på kanten till gruvan. Funderingar kring barnens lekmiljö togs upp.
Nu började alla bli redo för en fikapaus. På en f.d. åker slog man sig ned på lämpligt ställe.
Kaffe smakade bra tillsammans med trevligt småprat om promenaden, svampplockning och andra vardagsfunderingar.
Vandringen fortsatte på en stig tills vi nådde en ”hällristning”. En av bröderna Svanberg nämligen Herbert kände kanske längtan till havet. På hällen finns ett skepp inhugget. Enligt Sture Ekmark är det en bark.
Håkan hade mycket att berätta om stenhuggarnas liv.
Nu hade vi bara ett mål kvar nämligen torpet Morens, en böjningsform av mor, bebott fram till 1949. Där fanns fortfarande rester av ladugården, byggd i slaggsten, kvar.
Nu tog en rätt ansträngande vandring vid för att nå bilarna igen. Väl där fick Håkan Mossberg många lovord för sitt arbete med att ta fram fakta inför vandringen.
Text: Thyra Lundell Foto: Bengt Lundell
