Från en skådespelares loge

17-08-27

Klockan är halv sju och vi från Kopparbergarn har smitit in på caféet i Stadra Teater i väntan på föreställning. Det brinner en brasa i öppna spisen och doftar av kaffe och kakor. Några rör sig på planen utanför och ett par personer sippar sitt kaffe.

Så öppnas dörrarna till lilla scenen och vi som är där går in och sätter oss vid borden. Scenen är folktom så när som på Birger, kalven, som nästan är människa. Han står där och tittar på oss med sina snälla koögon. Vi behöver inte vara rädda. Han tillhör rekvisitan. Plötsligt blir det livligt bakom scenen, som egentligen är en skådespelares loge. Man hör applåder och tjut och in kommer skådespelaren färdig med sin insats för kvällen.

Skådespelaren, Magnus Wetterholm, står där i sin loge och är lite ledsen. Alice kom inte! Inte i kväll heller, fast han så innerligt önskat det.

Med djup känsla sjunger han ”Den nya skapelsen” av Ylva Eggehorn. Sången fanns med i en teater om Johan Henrik Kjellgren, som uppförts tidigare på Stadra Teater. Den här föreställningen kommer att innehålla idel glimtar ur Stadra Teaters produktioner och musiken står Anders Ortman för. Det han inte komponerat själv, har Anders i alla fall arrangerat och anpassat för den här lilla ortsteatern. Hans musikalitet är enastående. Jag får uppfattningen att hans genre är att inte följa någon genre, men att alltid anpassa musiken till text, tid, plats och handling.

Skådespelaren får för sig, att han ska skriva ett brev till Alice och tala om hur gärna han vill, att hon ska besöka hans teater. Det är så mycket han vill berätta, så mycket han vill, att hon ska se. Skådespelaren lutar och stöder sig mot Birger. Kalven säger inget, men får ändå vara med i föreställningen och gestalta både reporter och medspelare.

Lite förälskad är han nog, skådespelaren. Han tar ton med ”Amor han kan” i Lars Wivallius gestalt. Kanske kan sången förmedlas med tankens förmåga ända till den stora huvudstaden och Alice.

Här får vi höra en liten episod ur en kväll, när ett sångstycke avslutas med ett blixtnedslag. Både publik och skådespelare hoppade säkert till ordentligt just då den kvällen, för åskan slog också ner på riktigt i närheten. Tala om realistiska event.

Vi är långt från storstädernas larm och buller, men ändå tillräckligt nära allt vi behöver. Skådespelaren tycker nog att det är ganska så lugnt och skönt och i Edvard Perssons gröna hatt, sjunger han ”Jag har bott vid en Landsväg”.  Magnus Wetterholm är trygg i sin sång och bryter tydligt på skånska. Han fick ju del av sin utbildning på Statens scenskola i Malmö, så han vet hur det ska låta.

En annan kär gestalt för Magnus fram tillsammans med ett porträtt. Det handlar om Lars Wivallius, som var huvudpersonen i ”Efter mitt eget huvud” 2014. Skådespelaren berättar om hans olyckliga kärlekar och sjunger ”Ack libertas du ädla ting” av författaren själv.

När skådespelaren tar på sig den vita prästrocken blir han Johan Olof Wallin. Han berättar att Wallin skrev ett stort antal psalmer, varav 128 blev sparade av honom själv. Men han skrev också annat och vi får höra ”Pickenicken” ur ”Objudna gäster”, en sång om dans och glädje.

Momma var med i ”Den itusågade damen” och är en riktig krutkärring med åsikter och styrka.
Under en av de föreställningarna 2009 gick strömmen och det blev becksvart. Saken måste naturligtvis åtgärdas snabbast möjligt och Magnus tar emot elektrikern i sina scenkläder. Efteråt får han höra, att elektrikern varit mäkta förvånad, för ”ut kom en karl i kvinnokläder”. Ja, ja, vad kan man inte få möta, när man får en teater till arbetsplats.

Fler gestalter ur Stadras produktion kommer till tals och sångs (kan man säga så?) under kvällen.
Här rockar det till lite med både ben och hår. Variationen är stor och sångerna är både många och långa.

Efter de två sista sångerna ”Dina ögon äro eldar” av Erik Axel Karlfeldt och ”Nu sover sorg” av Nils Ferlin, känner vi, att vi fått en dusch av kultur över oss, ett urval, som spänner över lång tid i svenskt författarskap. Det var synd för Alice, att hon inte var med. En gång mötte Magnus henne på riktigt och hans lov till henne, gjorde henne säkert fundersam. Vem hon var? Ja, det säger jag inte. Men det var inte vilken Alice som helst.

Efteråt är Magnus Wetterholm med i caféet en stund och pratar om säsongen som varit. Huvudteatern, Arabia Felix, lockade inte fullt så många besökare som förväntat, men föreställningarna med sånger av Jacques Brel och kabarén om Lars Forssell var riktiga succéer.

– Kvällen med min bror Claes-Göran och berättelserna om märkliga öden var en mycket stark kväll, säger Magnus. Den nordiska kvällen, fortsätter han, gav mycket glädje. Särskilt ensemblens gestaltande av händelser, som kunde förknippas med de nordiska länderna, fick publiken att både skratta och applådera. Till sist berättar han, att Brelkvällen gav många känslor och att det kändes mäktigt, att ha en riktig flygel på scenen.

– Vad kommer nästa år, frågar vi.
Svaret har inte Magnus klart ännu. Först ska han koppla av med lite semester. Programmet har varit späckat och han behöver ha lugn att reflektera och andas.

– Forssell fortsätter i Ronneby, säger han, trolleri kanske, Rikard Wolff har ställt upp många gånger och varit populär, men det beror på honom. Han är inte i så god form, men har en förunderlig förmåga att bli stark, när det gäller. Idén med att presentera svenska författare i teaterform släpper vi inte i alla fall.

Magnus har idéer, men de måste få mogna. Till slut berättar han att han sökt ett stipendium.

– Får jag det, ska jag sätta upp Bergslagens minsta teater i Nora med scen och ridå och allt, som en riktig teater har . Men den blir liten, upprepar han. Inte mer än 20 personer ska den kunna ta, men det är en önskedröm jag haft länge.

Vi hoppas naturligtvis tillsammans med Magnus och håller tummarna. Hans engagemang är så stort, hans hjärta för teater och medspelare är så stort och inte mindre är kärleken till naturen och det lilla Landet Stadra.

Text och ett par foton: Inger Aftonljus
Scenfoton: Dragan Popovic