Korta nyheter

Flagcounter

Flag Counter

Väder

klart.se

Translate:

Angelfiske och opera.

 

Minnen väckte minnen

För en tid sedan skrev jag här i Kopparbergarn om mina minnen från istiden och det känns väldigt roligt när en berättelse ger upphov till en annan, som här, när vår föreningsmedlem Rolf Neuman i Skåln låter oss ta del av ett märkligt möte i samband med vinterfiske. Rolfs berättelse återfinns här nedan med förord och allt./Björn

_ _ _ _

Jag läste med nöje Dina angelfiskeminnen i Kopparbergaren och började då gräva i mina egna minnesanteckningar från dagar på isen.
Ett minne som dök upp var när jag anglade tillsammans med en man som aldrig sett is tidigare annat än i frysboxen och som tyckte att det var en helt fantastisk upplevelse att gå omkring på is och att borra hål i isen.
I hans fall var det en total kulturkrock att komma till istiden, men det som jag minns bäst från den dagen var diskussionerna vi hade vid kaffebrasan om Jussi Björling, det var lite av en kulturkrock för mig.
Hälsningar Rolf Neuman

Angelfiske och opera.

19-01-09

I slutet av 60-talet hade SKF ägarintressen i, och samarbete med ett brasilianskt stålverk, som bland annat gick ut på att man fick skicka över ingenjörer till Sverige för vidareutbildning.
För min del innebar det bland annat att jag fick en ingenjör av japanskt ursprung, som hette Yamaschita som adept.
Han kom på vårvintern och var här flera veckor.
Yamaschita var en mycket trevlig kille och vi fick bra kontakt trots kulturella skillnader och vissa språksvårigheter.
När han kom var det gråmulet väder med temperaturer runt nollan och han frös som en hund trots att han köpt en kraftig mockapäls i London på hitvägen.
En kväll klarnade det upp och temperaturen sjönk ner mot -20 C 0 under natten.
Morgonen därpå kom han in på mitt kontor och satte sig ner, likblek i ansiktet och uppenbart skakad.
När jag frågade vad som hänt, bad han mig med darrande röst förklara, ”hur solen kan skina kallt?”

Efter lite diskussioner kom vi fram till vad som hänt. Under hela tiden han varit i Hällefors hade det varit mulet och som han ansåg väldigt kallt. När han nu vaknade på morgonen, sken solen från en molnfri himmel varför han trodde att det äntligen blivit lite värme i luften.
Han gick därför ut, utan sin päls för att gå in i huvudbyggnaden på Sörgården och äta frukost och kom ut i – 20 °C .
För en människa som aldrig upplevt kyla blev det naturligtvis en chock, han hade som han sa aldrig kunnat föreställa sig att det kunde bli så kallt.
Men det värsta var, enligt hans sätt att se, hur det kunde vara så kallt med strålande solsken. Eftersom han hade en naturvetenskaplig utbildning visste han att solskenet värmer, men här verkade det som om solen i stället gav kyla.
Första reaktionen var att han blivit galen och när han på ett förvirrat sätt försökte fråga Sörgårdspersonalen vad som hänt och bara blev utskrattad, rasade han föreställningsvärld ihop fullständigt.

Jag fick börja med att sakta och försiktigt förklara fenomenet med utstrålning av värme från snötäckt landskap och att det inte var solens fel att det var kallt ute, utan att solen så småningom skulle värma upp luften igen.
Det tog en bra stund innan han lugnat ner sig och tagit till sig informationen, men är han äntligen fått sammanhangen klara för sig, utbrast han. ”Jag kommer från ett klimat där det är varmt när det är mulet och för varmt när solen skiner, här är det precis tvärsom. ”
Det som lättade honom mest var nog trots allt att han blev klar över att han inte blivit galen, som han trott på morgonen.
En dag hade man ordnat besök på något annat stålverk, jag tror det var Hagfors och när han kom tillbaka var han eld och lågor över att han sett människor som var ute och fiskade på isen.
Jag erbjöd honom att följa med mig ut på angelfiske på lördag, vilket han antog med stor förtjusning.

Som överenskommet plockade jag upp honom vid Sörgården tidigt på morgonen, varefter vi åkte till stora Sandsjön.
Efter ett tag ute på isen, framgick det att han inte var så intresserad av fisket som sådant, det som han verkligen var intresserad av var att gå omkring på isen och framförallt att borra hål!


Det var väl i sig bra att ha en fiskekompis som ville ta på sig jobbet att borra hål i isen, men det var två faktorer som komplicerade hålborrandet, först att han inte var mer än kanske 1,60 lång och därför knappt nådde upp till borren, dessutom saknade han helt teknik och kraft att dra runt en isborr.
Det tog därför en evig tid för honom att gnava sig igenom isen, så för att vi skulle få ut angeldonen någon gång blev jag tvungen att borra de flesta hålen till Yamaschita’s besvikelse. Trots att han slet så svetten lackade tyckte han att det var en fantastisk upplevelse att stå på isen på en sjö och borra hål i isen.
Jag fick lov att ta massor av bilder på honom för att han skulle kunna visa sina kompisar hemma vad han varit med om.
Fisket var väl ganska medelmåttigt, vi fick några gäddor, eller krokodiler som Yamaschita kallade dem, men vädret var fint så vi hade en trevlig förmiddag på isen.
Men sedan hände det något som fick mig att reagera ganska rejält.
Vi hade gjort upp en brasa och satt och drack kaffe, när han började prata om Jussi Björling och frågade om jag kände till honom.
Jag talade om att han var född i Borlänge, inte så långt från Hällefors och att jag naturligtvis kände till den store tenoren.
Yamaschita fortsatte att prata runt om Jussi och jag började ana att det var något han satt och ”klämde” på.
Efter en stund kom det en trevande fråga, om jag hört talas om att han hade problem med alkohol.
Jag svarade rent ut, att alla människor i Sverige visste att han varit alkoholist.

Det blev helt tyst. Efter en stund tittade jag på Yamaschita och upptäckte att det rann stora tårar nerför kinderna på honom.
När han samlat sig snyftade han fram med bruten röst.
”Då var det alltså sant att den store mannen var alkoholist”.
Därefter berättade han att en tidning i Brasilien hade skrivit om Jussi Björlings alkoholproblem, med följd att det nästan utbröt en revolution i landet.
Resultatet blev tydligen att tidningen fick lov att ta tillbaka påståendet, men fröet var sått och nu ville han ha klart för sig hur det egentligen låg till.
Att många brasilianare är operafrälsta hade jag väl kanske hört talas om men att en person kunde vara så stor Jussi Björlingfantast att han nästan bröt ihop när han fick klart för sig att denne hade alkoholproblem hade jag definitivt inte väntat mig.
Att våra operastjämor är stora utanför Sverige fick jag senare ett bevis för när jag åkte taxi i Paris med en helvild taxichaufför.
När han fick höra att jag var från Sverige blev han helt euforisk över det faktum att jag var landsman med Birgit Nilsson.

Text och foto: Rolf Neuman

Kommentera

Du kan använda dessa HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.