I smålommarnas värld. Vecka 27.

Smålommen är till sin natur en mycket skygg fågel. Ligger den på redet och ser en människa närma sig tjärnen anar den oro. Glider av redet och försvinner under vattnet. Kommer oftast upp på tjärnens motsatta sida, där den blir kvar tills personen försvinner.

Angående bilderna i förra veckan.

Morgonen en 2 juni 2010 inledde jag närmandet av det skygga lomparet. Jag satte mig på så långt håll att lommen på redet såg mig men låg kvar på redet. Följande morgnar upprepade jag detta, men flyttat någon meter närmare tjärnen. Efter ett antal dagar var jag framme vid mosskanten. För att kunna gå ut på den vattensjuka mossen lade jag ut slanor som bar mig. Efter cirka 20 morgnar var det endast ett fåtal metrar vattnet som skilde mig från lomredet. Inte någon gång lämnade lommarna redet p.g.a. min närvaro. Jag accepterades fullständigt. Jag hade blivit antagen som en del i deras liv.

Ni läsare som följer smålommarnas liv, reagerar kanske över att bilderna från förra veckan inte är tagna från samma ställe som denna veckas bilder. Stämmer. Bilderna vecka 26 och 27 är inte tagna samma år. Efter att suttit 28 tidiga morgnar i oavbruten följd hos lommarna, var det skönt att vara hemma med normala uppstigningstider.

Familjelyckan verkar fullständig. Två välskapade och pigga ungar som alltid vill ha mer mat.

Föräldrarna turas om att hämta hem fisk.

Lommarna tycks inte minnas år från år hur stor matfisk en nykläckt unge kan svälja. Som vanligt är den åter för stor.

Men oj, den fisken är för stor för magen inser ungen och vänder bort huvudet. Efter lite tvekan sväljer föräldern fisken.

Nästa gång hen kommer tillbaka är fisken i lämplig storlek för små magar.

Även lite smågodis hittas i hemmatjärnen. Här troligen en sländlarv.

Med mätta ungar flyter dagarna vidare i tjärnens vatten.

På återseende.

Bengt L-ll