I smålommarnas värld. Vecka 22.

Det är gubben min som står till höger. Han är min ståtlige lom-make. Eller hur? Man skiljer oss åt bl.a. genom hans grövre hals.

För många år sedan valde vi denna tjärn som vårt sommarhem. I månadsskiftet maj-juni lägger jag två ägg i det enkelt tillredda redet. Efter tjugofem dagars intensiv ruvning av oss båda, kläcks två ungar.

Ett problem är att våra ägg är attraktiva som mat åt rävar, korpar, minkar, kråkor. grävlingar med flera. Bobalen plundras på äggen alltför ofta.

Vi smålommar lär inte vara fler än1200-1400 häckande par i landet. Varje förlorad tillökning är till förlust inom vår lilla population. När detta sker är det kännbart för oss som art. Under senaste åren har vi en negativ utveckling. Vår större släkting storlommen har det något bättre förspänt. Dom lär vara runt 6.000 häckande par. Sker plundringen av ägg tidigt på säsongen hinner vi lägga en ny omgång. Med lite tur får vi ruva den till kläckning och få ungarna på vingar inför höstflyttningen.

Skall nu också förklara varför vi lägger våra reden så nära tjärnens kant. Våra ben är placerade så långt bak på kroppen att vi inte kan gå som andra fåglar. Vi hasar på magen till och från våra reden.

Någon klok människa utger sig för att veta orsaken till detta. När vår skapare skapade oss lommar formade han vår vackert spolformade kropp och våra smala fenliknande vingar. Nöjd med sitt värv kastade hen upp sin vackra skapelse i luften. Till förskräckelse upptäcker skaparen att hen glömt benen. I förtvivlan kastade han benen efter lommen, vilket är skälet till att benen hamnade så långt bak på våra kroppar. Inte gör det mig nåt, för nu flyger jag fatt matfisken under vattnet utan större möda.

Nej, nu känner jag det snart är dags att lägga första ägget. Kär lom-make och jag måste bestämma var redet skall vara.

Bäste läsare. Vi ses i nästa vecka.

Lom-mor, tolkad av

Bengt Lundell.