Krönika över det 51:a vasaloppet år 1974

2018-12-22

PROare blickar tillbaks i tiden

Vid en resa med PRO till Dalarna i höstas, besöktes byn Ornäs för att bland annat lyssna till den fantastiska historien om Gustav Wasas äventyr i Dalarna. I reportaget från den resan lovades en berättelse om hans vidare äventyr. Efter att ha dammat av minnet kom tanken upp att berätta om en liknande historia.
Sagt och gjort.När alla puzzelbitarna från forntiden, då ingenting var omöjligt, fallit på plats, kunde jakten på Gustav Wasa dra igång. Det hela utspelade sig för fyrtiofem år sedan och är ett avslutat kapitel i mitt liv. Så här var det:

Krönika över det 51:a Vasaloppet år 1974

Mitt namn är Gustav Wasa sade en gång en skäggig yngling på resa genom det vinterfagra landskapet Dalarna. Aldrig anande denne sedermera så framgångsrike man, att så många skulle följa hans färd den sista biten. Om han haft den minsta aning om att det skulle bli så många som skulle stupa på försöket att likna föregångaren hade han förmodligen övernattat på Mora Gästgifveri tills folket kommit till besinning. Men nu var denne man också en smula envis till sin läggning så han packade sin ryggsäck och stakade iväg mot Norge där han trodde sig få bättre förståelse. Ty hitintills hade han blivit missförstådd av så gott som alla som han hade talat med. Nåväl några hundra år senare beslöt en annan skäggig och miss förstådd dalkarl att göra uppror genom att påstå att han måste vara släkt med den Store Gustav. Som stöd för detta anfördes en del saker som heller inte kunde bevisas att det var fel, som dettas att dalkarlen påstod sig enbart ha ätit Wasa knäcke sedan helt unga år Detta förstärktes ytterligare vid ett samtal med en av de gamla på Granliden som till synes måste ha fallit i trance och ideligen upprepade Wasa vasa vasadu.

Allt fler som åhört detta samtal kom med frågan hur är det egentligen är. det som dom säger att du är släkt med Gustav Wasa. Om det är så är det väl inte heller några svårigheter att göra om hans skidfärd Mot dessa listiga ord kunde inte dalkarlen värja sig utan lovade utan att tänka på följderna att mitt i brytningen mellan vinter och vår göra om den gamle Gustavs rajd över Mångsbodarna och allt vad det heter.
Nu följde några lugna veckor, till och med i det dagliga arbetet tycktes alla ha glömt bort det. Men så en dag i slutet av januari var det ett faktum. En liten grupp satte i system att så fort tillfälle gavs, ständigt påminna om att det bara återstod en månad tills den vid den här tiden något fundersamma dalkarlen skamset skull få bekänna att från början påstådda likheten, efter mars möjligen skulle stanna vid bara lik.
I sin förtvivlan vänder sig dalkarlen till sin omgivning för att hos dem söka tröst, men som för fyra hundra år sedan är folket rädda att öppet ställa sig upp och säga att jag ställer upp och säga att jag tror på dig. Lågmält förklarar en del att kanske kanske går det bra vi hoppas ju men, men tyvärr… Trösten var liten och förståelsen ingen.

Ensam och misstrodd började ändå den envise dalkarlen att i mörkret ensam kväll efter kväll dra fram efter landsvägarna i stadens enda grönområde. Han tänkte att kunde en del åka jorden runt på åttio dagar så ska det väl gå att åka nio mil på en dag. På dagarna lite funderingar om hur Gustav Wasa förberedde sin hastiga avfärd och vid studium av gammal litteratur gavs följande vid handen:

Tidigt en morgon väcktes Gustav i sin tillfälliga bostad i Nusnäs av drängen Jon Mattson Frost Se här Gustav ta den här nusnäs duken och kniven och skynda dig Ta mina skidor och ge dig av.

Gustav förstår att det är bråttom då Jon inte hunnit sätta på Y bindningen utan endast ett par enkla hällor tvärs över. Med hyvel och morakniv i högsta hugg rättar Jon till ett par kvistar under laggarna och räcker därefter över skidorna och en stav. Virket räckte inte till mer än en stav säger Jon urskuldande. Ja ja muttrar Gustav och tänkte att det var ju tur i oturen att inte Jon började med stavarna först för då hade jag väl fått åka på bara en skida istället. Han vinkade farväl till Jon. Nästa gång de båda sågs var Jon välbeställd knivtillverkare i Mora.

Med denna krönika i bakhuvudet intensifierades ansträngningarna kvällstid. Högst oväntat dök ändock lite hjälp upp, då utropade en ensam man i en grannby sitt stöd. Trots att han också blev utsatt för både spott och spe framhärdade han i sitt stöd. Detta stärkte den ensamme dalkarlen i själen. Han måste klara av det han måste…

En intensiv tid följde. Ytterligare attentat riktades mot honom. En fabrikant påstod sig kunna hjälpa till med diverse attiraljer. Efter rådslag med expert gjordes affär och ett par granna lysande exemplar av de första plastskidorna och diverse hemlighetsfulla tuber blev i hans ägo. Man förtäljde att dessa mixturer skulle slå ned allt motstånd.
Med stor förväntan gjordes en provtur i hembygdens kuperade terräng. Men besvikelsen blev stor. I stället för att susa fram över den glittrande snön gled ben och skidor åt varsitt håll. Någon måste omärkligt satt krökarna bak och fram. Det syntes tydligt att det gick lättare bakåt än framåt. Nu stod det klart för honom. Ingen tycktes tro att detta skulle kunna genomföras. En kort stund flög tanken genom huvudet.
Skulle han avstå och utsätta sig för folkets hån. Men så tänkte han på mannen i nästa by som dagligen ropade uppmuntrande ord till honom. Han kunde ju inte göra honom besviken. Tänder bets ihop och svett lackade.

De trettio dagarna hade snabbt krympt ihop och snart återstod bara en vecka till provet. Rädd för att bli utsatt för mera tvivelsmål drog han sig tillbaks bort från folket för att i sin ensamhet börja med längre turer. Trots bakvända krökar och smet som övergick till is under laggarna, uppnåddes vid träningens slut ändå tio långa mil, de flesta uppnådda i månsken på kvällarna. Nu återstod inget annat än att göra sitt bästa tänkte han.
De sista dagarna fram till det stora provet fylldes med massor av goda råd men vis av tidigare hjälp anades argan list. Detta var väl också nåt försök att sabotera det hela. Men alla råd behöver ju inte följas utan han skakade av sig dem. Nåväl dagen före hjälptes han av två även dom tvivlande grannar att frakta persedlarna till Gästgifveret i Transtrand. Också detta gick om intet. Någon hade ordnat så att alla rum var upptagna men de kunde hänvisa till ett litet rum tillsammans med femton andra som även dom blivit undanskuffade. Några sängar fanns givetvis inte sade en leende värdinna. I fövissning om att ryggen skulle utsättas för det hårda golvet och att sömnen inte skulle bli så bra lämnades de tre att begrunda sitt öde,

Inte heller nummergubbarna tycktes vara på den envisa dalkarlens sida. Dom hade letat upp en nummerlapp i slutet för att köpatrullen skulle få ett lätt jobb. Numret sitter för alltid inristat: 7680 Blåbär. En långsam kväll släpade sig fram. De övriga i församlingen vallade och vallade och provade ideligen glidet Till sena natten pågick detta dock inte av männen från skogarna. Bara av den enkla anledningen att dom inte hade så mycket att prova med. Skidorna var vallade innan man for upp för äventyret. Till slut lägrar sig friden över byn. Alla sover, endast tomten är vaken.

Så med ens genljuder luften av en gäll signal. Klockan är fyra på morgonen och nu är dagen D här. Snart fylls luften av linimentlukt. De välförsedda vana deltagarna plockade fram massor med medikamenter som skulle användas.
Nog hade man hört talas om liniment och salvor men nog skulle det väl gå förutom dessa hjälpmedel. Sedan styrdes färden till den närbelägna matplatsen för att intaga lite frukost Iden tidiga morgonen intogs en mängd pannkakor och risgrynsgröt. Här kolliderade det första rådet. Ät inte så mycket, hade man sagt till honom, antagligen i tron på att få honom på knä kom det rådet. Men mat har alltid retat smaknerven så det dröjde inte så länge förrän en försvarlig mängd pannkakor med sylt fyllt ut den av vissa påstådda kalaskulan. Långt innan gryningen anlänt traskade man sedan fram till mötes och startplatsen där de andra likasinnade redan tagit plats.
När så gryningen blev lite ljusare bortöver älven syntes än tydligare ett nytt försök att stoppa honom. Undras om dom kanske rent av började tro att han skulle genomföra det. Han fann sig plötsligt omringad av ungefär fem tusen man i bakre ledet Om han skulle lyckas freda sig tills startskottet small så skulle han med största sannolikhet bli nedtrampad.

När tio minuter återstår ser han en chans att klara sig. Han sätter i väg fram över fälten Alla tycks ha varit beredda på detta och dom tar genast upp jakten. Någon hade sagt på morgonen att vad som än händer håll huvudet kallt och ta det lugnt fram till den stora backen. Detta var det enda råd som var bra. Han följde det och det visade vara rätt satsat. Efter att gömt sig mellan ett gäng sjungande sydlänningar i tre kvart så hade minst åtta tusen man försvunnit upp i backen i tron att dom fortfarande jagade honom. I eget tempo forsade han framåt tänkande på vad som kunde vänta. Kvällen före hade nämligen en skara arbetskamrater kommit ända från residensstaden för att bistå honom. Ryktet hade tydligen nått vida omkring. Skaran hade delat upp sig i olika grupper för att finnas till hands utefter hela vägen. Men dom verkade inte alldeles nöjda utan röster hördes. Hur länge måste vi vänta? Skall vi stå kvar och vänta ända tills han kommer? Med dessa och flera andra ord ringande i huvudet närmade han sig första stället där den första gruppen skulle stå.

Plötsligt dyker deras bomärke upp det knotiga trädet. Väl framme vid gläntan kan bara konstateras att de framförvarande tilltvingat sig all deras mat. Det enda som återstod var en halv mugg nyponsoppa. Men alla droppar var välkommet och färden drar vidare. Snart syns den lilla byn Mångsbodarna där det råder febril verksamhet. Som vid en marknad myllrade folk i alla de färger. Många trängdes vid de dignande borden.
Han tänkte som hastigast på ett av råden att ät och drick inte för mycket. Det avskräckte på intet sätt honom. Skulle han stupa så nog skulle alla sorters mat vara prövat. Vidare gick färden och snart stod de båda hemifrån medföljande, redo att öppna matsäcken. Hemgjord sylta det är sånt som ger nya krafter! Åtgången på mackor var enorm.
Efter kort vila hastas vidare efter det något sladdriga spåret. Snart dök det knotiga trädet bomärket upp igen Den här gången kom det något makabra förslaget att det var lika bra att ge upp. Dom menade att det såg en aning ansträngt ut. Det skulle ändå inte hålla mer än en halvtimme till sades det. Men dom följde väl bara sina order. Kommen halvvägs kom de stora fällorna. I en sugande motbacke smög det plötsligt fram en skum figur. Med en kamera på magen Varför Jo naturligtvis för att ta komprommiterande bilder Efter ytterligare fem minuters åkning framträdde munvig herre som med högtalarens hjälp hotade med att spänna ett rep över spåren för på detta sätt hindra fortsatt färd. Detta misslyckades dock.
Alla på Everts berg var dock inte illasinnade. Vällingen var superb och kaffet bra. Nu tändes hoppet! Någon hade sagt att det bara lutade utför från Evertsberg och att det blir lättare att ta sig fram Den personen kan inte ha varit frisk. Kontroll efter kontroll passerades.

Snart dök en misstanke upp att han måste ha blivit förgiftad. Omgivningen började höljas i dunkel. Men ändå kände han sig starkare än någonsin så det måste vara nåt lurt med det hela. Förklaringen kom också snart, klockan hade även den passerat timme efter timme och eftersom det i almanackan påstås med bestämdhet att solen går ned redan vid femtiden på eftermiddagen så då klarnade det. Då han efter näst sista kontrollen åter dök upp hos sina åtföljande medhjälpare började även de tro på ett lyckligt slut. En sista extra smörgås och ett Håll ut kändes uppmuntrande. Färden slingrade sig mellan trädstammarna och marschallerna lyste på båda sidor. Förmodligen hade någon varit oförsiktig med elden för plötsligt ekade ropen Eld i Riset men det var bara namnet på kontrollen. Det enda som var hett var kaffet. Gud va gott!
Snabb avsmakning och en blick över nejden visade att något måste ha hänt. Där satt och låg ett flertal personer Alla så trötta att dom bara stirrade rakt fram. Efter ytterligare någon halvtimme dök så ytterkanterna av Mora upp. Några kilometer från Mora kyrka stod folk och ropade uppmuntrande hejarop. Så var ljusen helt nära. Med ens tycktes allt gå ännu lättare. Den sista biten var fantastisk.

Från älven och uppöver den snötäckta gatan mot klockstapeln stod flerdubbla led av folk som hejade och hurrade. Känslan inombords den lilla biten fram till skynket med den välkända texten går inte att beskriva. Med folkets jubel ringande i öronen och armarna mot skyn i en segergest gled han in under devisen I FÄDRENS SPÅR FÖR FRAMTIDA SEGRAR Målet var nått. Triumfen var stor han hade klarat det Tvivlet var skingrat. Hjälpsamma människor bjöd välkommen med middag och därefter anträddes färden tillsammans med de två medhjälparna nedöver Dalarna i något bekvämare former. Där kan min historia sluta, för det gäller inte att vinna, utan att kämpa Hack i häl på Gustav Wasa, som Leif Larsson i mars 1974.

Att det sen blev tio lopp till på samma skidor o pjäxor o stavar är bara en bonus. Förresten tiden blev lO tim 58min 33 sek den första gången.

Text och bilder: Leif Larsson i Nittkvarn