Korta nyheter

Följ med Ljusnarsberg HjärtLung
Konsert 5 april 19.00 i Tingshuset
Håkan Mossberg visar bilder i Bångbro Herrgårds konferensrum tisdagen den 21 mars kl 18:30
hålls i Tingshuset 31/3 kl. 19.00
med PRO 19 april

Flagcounter

Flag Counter

Väder

klart.se

Translate:

Statistik

Trädgård

Trädgård

Här kommer vi att lägga in funderingar och iakttagelser om vad som händer i trädgården. Skicka gärna med någon bild till din text. Skicka texten till webmaster@kopparbergarn.se

Skaffa växthus

15-05-04

Steg ett

Avena-120G_6

– Jag tycker att vi ska bygga ett växthus till våren, sa hustrun en dag i vintras.

Ja inte bara en dag kanske, utan snarare rätt så många, innan hon fick mig med på att åtminstone diskutera saken. Så vi diskuterade och jag lade fram många,i mitt tycke, sakliga argument mot att bygga ett glashus i trädgården.

– Det blir dyrt, sa jag bland annat. Tänk så mycket tomater vi kan köpa för de pengarna i stället!

– Det finns billiga alternativ, kontrade hustrun, och tomater är dyra, särskilt på vintern. Och vi kan odla paprika och chili och gyllenbär…

– ???

– Du vet de där gula små bären som ser ut som om de virats in i papper!

Nu är det så, att jag är ganska förtjust i physalis, och minst femton kronor brukar man få betala i affären för en liten plastkorg fylld med sådana. ”Fylld” var kanske fel ord förresten. Skalar man bort de där frasiga pappersliknande bladen, blir det som mest en handfull ätbart kvar i botten. Men inför möjligheten att hela sommaren dagligen få skörda dessa guldgula delikatesser lät jag mig ledas vidare mot…

Steg två

– Det behöver inte vara ett sånt där grönt, sa hustrun.

För den oinvigde kan väl färgvalet verka helt ovidkommande, men alla som bläddrat igenom de annonstidningar och broschyrer som på senvintern oupphörligt droppar ner i våra brevlådor vet, att gröna växthus är betydligt dyrare än de ”naturligt” aluminiumfärgade.

Hustrun vet, och hon vet att jag vet, så hon försökte helt enkelt beveka min ekonomiska (småsnåla) sida. Så där satt vi nu och bläddrade och såg på alla möjliga vackra modeller i olika prisklasser. Jag tittade mest på priset.

”Från 8995”, kunde det stå på prisuppgiften och även om det inte var direkt billigt, så var det i alla fall överkomligt, tyckte jag, för det fanns också sådana som kostade både trettio och fyrtio tusen. Men naturligtvis fanns det en hake! Priserna visade sig vara knutna till växthusets yta, och det minimipris jag nyss accepterat räckte bara till ett bygge, som skulle ha gett yngsta banbarnets kanin klaustrofobi om vi stängt in henne där. Kaninen alltså, inte barnbarnet. Jag var nära att ge upp, men så kom jag att tänka på gyllenbären, och samlade ihop mig för ett nytt försök, den här gången över Internet. Jag googlade på ”billiga växthus” och tryckte på Enter och inväntade resultatet.

Här ute på landet får man alltid vänta på att nästa internetsida ska laddas.

Överst på på sidan kom annonser för alla de dyra alternativen som jag nyss förkastat, och sen var det återförsäljare som sålde samma dyra växthus. Billigaste växthuset bygger du själv, stod det att läsa på en av träffarna! Jag blev först intresserad, men kom genast att tänka på en kompis som byggde ett av trä och byggplast för ett några år sedan. Han byggde av oimpregnerat trä för han vill ju inte ha en massa gifter i det han odlade. Så klädde han stommen med plastfolie. Plastfolien blåste sönder och trävirket ruttnade, och inte minns jag att han skördade några physalis, i alla fall fick inte jag smaka några.

Ny sökning: ”RIKTIGT billiga växthus”!

– Här! Nu börjar det likna något för mig! Utförsäljning! 10,8 m2! 4300Kr! Fri frakt! Bara ett fåtal kvar!

Någonstans i bakhuvudet glimtade en liten varningsskylt med texten ”Man får vad man betalar för”, och på nyheterna här om dagen varnades för nätbedragare, men ändå. Det såg ju bra ut på bilden! Och ibland får man lov att chansa. Jag beställde, betalade i förskott och väntade… – Ha ha ha! Nu trodde ni att jag varit allt för godtrogen och blivit blåst på mina pengar, men tji fick ni! Några dagar senare kom Schenker med två paket, ett från England och ett från Tyskland! Det var ännu full vinter, så det dröjde ett tag innan det var dags att ge sig på … steg tre (fortsättning följer endera dagen).

Steg tre

Grunden till växthuset låg färdig, men det var sent på kvällen så själva uppförandet fick vänta.

Nästa dag kunde vi konstatera att nattens frost tog sovmorgon till långt fram på förmiddan, och dessutom vajade trädkronorna av en tämligen stark vind. Väderleksrapporten påstod visserligen helt käckt att det nu rådde tre plusgrader på platsen, men medgav samtidigt att det på grund av vindstyrkan kändes som minus fem. Vilket utmärkt tillfälle att i lugn och ro gå igenom monteringsanvisningarna innan vi kastade oss över det praktiska arbetet! För visst måste det väl ligga nån slags handledning i ett av de båda stora paketen som väntade i garaget?
Skuggan av ett tvivel drog hastigt genom mitt huvud, men jag sa inget till hustrun, som redan var i färd med att öppna det första paketet. Det visade sig innehålla mängder av plastskivor i olika format och storlekar – men ingen byggbeskrivning. Det andra paketet rådde hon inte på, så jag fick för en gångs skull användning för min schweiziska armekniv, eller rättare sagt den lågpriskopia av en sådan, som jag har för vana att släpa omkring på.

Ritsch!
Det andra paketet var fullt i metallpinnar! Långa pinnar, korta pinnar, flera olika halvlånga pinnar, och en ganska tung plastpåse. I påsen hittade vi massor av små plåtbitar, nästan lika många plastbitar och hundratals skruvar, muttrar och brickor. och så den viktiga manualen för monteringen.
Fyra dubbelvikta A4-papper två på tyska och två på franska! Varken hustrun eller jag själv är något språkgeni, men det fanns ju bilder också och förresten, hur svårt kan det vara att sätta ihop pinnar med skruvar och muttrar? Tämligen så svårt skulle det visa sig, och då hade vi ändå inte räknat med vädret.
Att studera handledningen tog inte många minuter, så vi bestämde att starta bygget efter förmiddagskaffet. Då hade säkert solen börjat värma lite.

Under fikastunden kollade jag vädret igen, den här gången på mobilen. Den sa att temperaturen fortfarande låg på två grader, men hustrun litade mer på fönstertermometern, som pekade på hela fem! Det fick vara vilket som, för man behövde bara öppna dörren för att konstatera att det kändes som under noll! Men man vill ju inte verka mesig, så när hustrun drog på sig arbetskläderna kunde jag ju inte göra annat än följa hennes exempel.
Vi kunde kanske börja inne i garaget? Bilen kunde ju stå ute i kylan under tiden. Den skulle i varje fall inte klaga över sitt öde.

Hustrun tog själv hand om den tyska arbetsbeskrivningen och lät mig försöka mig på den franska, fast jag tittade bara på bilderna, som faktiskt var precis likadana på båda språken.
Man skulle börja med att sätta ihop de fyra vädringsfönstren och sen dörrbladet, det räknade vi ganska snabbt ut, för det fanns faktiskt en viss logik mellan siffrorna på bilderna, och de små lappar som var klistrade på varje liten del, utom skruvarna och muttrarna, men de såg ändå likadana ut allihop, åtminstone för mig. Hustrun påpekade dock att två skruvar var en aning längre än de övriga och skulle användas först på slutet. TVÅ skruvar av ett par hundra! Hon hittade dem snabbt också. Jag tror att det beror på att hon egentligen har sämre syn än jag och detta faktum försöker hon kompensera genom att titta efter så där petnoga.

Det var lättare med metallpinnarna. Var och en hade ju ett nummer och alla med samma nummer var dessutom ihoptejpade i en bunt, och snart var såväl fönstren som dörrbladet monterade. Sen var det dags att skruva ihop takåsens olika delar! Inte vet jag vad de har för slags logik i Frankrike, men nog trodde jag att tyskarna skulle ha en vettigare arbetsföljd! Vid en direkt jämförelse mellan de båda byggbeskrivningarna visade det sig dock att de, förutom språken, var identiska! Efter två världskrig drog de äntligen överens om än på ett till synes helt galet sätt!
Efter takåsen var det i alla fall dags för bottenramen. Den måste byggas på plats, så nu tvingades vi ut i kylan. Vi hade ingen termometer tillgänglig där, och mobilen saknade täckning, men det kändes som minus fem.

Vi lade ramdelarna på plats och justerade in dem genom att se till att diagonalerna blev lika långa. Det gjorde vi med ett måttband. Pythagoras kunde också ha varit till hjälp, men han var bokstavligt talat inget att räkna med i den nordiska aprilkylan.
En hastig blick i handledningen visade att nu skulle vi bygga en av gavelväggarna, ja bara en av dem, rätt upp i vädret bara. Våra vänner nere i Europa ansåg tydligen att det skulle gå bra. Men de hade fel, det gick inte alls bra, åtminstone inte under de sex sekundmeter som rådde vid tillfället. Kanske visste de det hela tiden och skrattade muntert åt ”die dumme Schweden”.

Vi fick förankra metallpinne efter metallpinne med snören till träpinnar som jag bankade ner i jorden, men eftersom jag hela tiden snubblade på snörena och blev tvungen att knyta om dem, gick arbetet ganska långsamt framåt. Att man med valna fingra skulle pilla ner en massa skruvhuvuden i smala längsgående kanaler i metallpinnarna var inte lätt heller och många var de små muttrar man tappade på marken när vinden riste till. Brickorna var bara inte att tänka på! Vi skippar brickorna, sa jag. Det blir lika bra ändå, och om vi måste kan vi alltid skruva loss en mutter i taget och komplettera ned brickor sen. Hustrun såg klentroget på mig, men protesterade inte. Det var tillräckligt arbetsamt med att leta muttrar och plocka upp dem. Och alla hittade vi ändå inte. (Här torde det ändå vara på sin plats att ge en eloge till de europeiska tillverkarna, som insett problemen och levererat ett visst överskott av skruvar och muttrar. Det insåg vi visserligen inte förrän mot slutet av monteringen, men i alla fall. Om det var likdant med brickorna är i skrivande stund oklart, eftersom inga försök gjorts att använda dem.
Vinden lägger sig nog till kvällen trodde hustrun.

Det gjorde den inte! Men likt ett barn som vägrar erkänna sitt sömnbehov, blev den rastlös och kinkig och fick så småningom också ett utbrott. Det kom när vi just hade satt ihop nästan hela gaveln med kanalplastskivor och allt. Utan hustruns rådiga ingripande hade nog hela härligheten antingen ha slagits platt till marken eller blåst över till grannens tomt. Nu ställde hon sig med utsträckta armar och näsan pressad mot gavelplasten, och höll emot allt vad hon förmådde medan jag sprang (ja jag sprang, det trodde ni inte, va) och hämtade ett par bräder, ett rep och ett par pålar. En kort stund senare var väggen säkert förankrad och vi kunde få en välbehövlig vila.
Ny dag – nya möjligheter.

Kanske hade vinden vilat över natten, men nästa dag var den morgonpigg och rask igen. Det kunde vi ju räkna med eftersom vi nu skulle göra färdigt gavel ett och även resa gavel nummer två. Men nu visste vi vad som väntade oss, och hustrun hade dessutom hittat ett knallrött snöres till förankringen, som jag inte snubblade på. – Inte så ofta i alla fall. Hon hade också kommit på idén att först sätta upp långväggarna, och visade sig därmed smartare än de tyskar och fransoser som gjort handledningen. Till och med Pythagoras skulle säker ha nickat instämmande om han varit med.

Med nocken på plats blev det bättre stadga, och De tunna plastskivorna som skulle utgöra själva väggarna, var inte så lätta att hantera, men en efter en sköt vi in dem i sina spår, och det hela började så smått likna ett växthus. På gavelspetsarna verkade det som om ett par skivor var en centimeter för höga. Hur vi än bände och klämde så passade de inte. Pythagoras skulle kanske ha föreslagit någon annan åtgärd, men jag bestämde mig för att helt sonika anpassa skivorna till verkligheten och skära ned dem till rätt format. Den kinesiska lågpriskopian av en schweizisk armékniv visade sig vara komplett oduglig för uppgiften, precis som för nästan allt annat jag försökte använda den till, men det löste sig med hjälp av en brytbladskniv. I övrigt stämde det mesta relativt bra, och när dagen var till ända, fattades bara ett par, tre skivor i taket.

Den natten fick vinden ingen ro. Den hade hittat in genom de öppningar, som ännu inte stängts, och inifrån hade den lyckats knuffa ut några plastrutor ur sina spår, för att därefter transportera dem i olika riktningar. Det hade tydligen tagit hårt på vindens ork och kondition, för morgonen efter var den rätt så beskedlig. Skivorna plev lite kantstötta, men gick att montera på plats igen, liksom de kvarvarande. Nu återstod bara att få dörren på plats.
Den övre skenan, den som dörren skulle glida i, skulle monteras fast med de två långa skruvarna, som nu var mycket lättare att se eftersom de var så gott som ensamma kvar i burken. Men hur vi än vände och vred på den profilerade plåtlisten så passade den inte på plats, i varje fall inte på samma sätt som bilden visade. Jag stod där villrådig, och var så när beredd att vända på ett gammalt talesätt. ”Det som inte går med våld, går med list”, heter det ju, men nu tyckte jag att den trilskande listen skulle kunna sättas på plats med en smula våld.
Det tyckte inte hustrun. Liksom en annan gamal grek, inte Pythagoras, men kanske Archimedes (han med tvålen i badkaret, ni vet) utropade hon: Jag har det! Vi har vänt dörrposterna upp och ner!

Visserligen fick vi demontera och sätta ihop hela dörrgaveln igen, men när det var gjort stod i alla fall växthuset färdigt.

Text Björn Öringbäck

Julen varar väl till påska 14-03-12

Första frösådden 14-02-24