Ställbergssången.

2018-08-05
Så har Ställbergssången framförts vid Ställbergs Gruvor. En upplevelse utöver det vanliga.

Över laven låg mörka moln som gjorde den gamla byggnaden mer än vanligt dramatisk . Det är slitet men ändå så vackert. Gruvområdet var övergivet i många år men nu är den högst levande igen. Verkligen en förvandling.

Snart fylldes gruvbacken av förväntansfulla besökare. Föreställning hade en mycket annorlunda regi. Vid biljettutlämningen fick man förutom ett program en lapp med ett namn. Det var namnet på guiden vars grupp man tillhörde och skulle leda oss in till föreställningen.

Publiken hälsades välkommen av Xenia Kriisin och Sara Parkman. Det två hade skrivit all musik och text till Ställbergssången förutom en tonsatt dikt av Jonas Gren ur hans diktsamling ”Antroprocen”. Xenia och Sara var också körledare. Två körer hade under endast 4 dagar repeterat in hela föreställning. Det var en multikör med 7 medlem som också var kvällens guider. Bygdekören bestod av 23 deltagare från bygden men inte bara Ljusnarsbergs bygd. Två musiker, en på hammondorgel och en på trummor fullkomnade ensemblen.

Så tog våra guider hand om oss. Kopparbergarns fotograf fick bekanta sig med Selen.
Till ordlös sång förflyttade vi oss gruppvis till en damm (branddammen).

När alla var samlade fick vi kvällens första smakprov på sång av multikören.

Xenia dirigerade.
På avstånd hördes bygdekören. Nu fick man en liten föraning om kvällens kommande upplevelse.
Med guiderna i täten, ordlöst sjungande, gick vi mot konsertsalen i f.d. verkstaden.

Konserten började och åhörarna lämnade vardagen och tog till sig den fantastiska musiken och sången.

Publiken fick prov på den stora sångarglädjen som fanns i kören och Xenias livfulla sätt att leda den.
Sånger med titlarna ”Sommarpsalm” och ”Sommaren välkommen” framfördes. Då fick publiken prov på Saras glädjefyllda kunnighet att leda kören. Det var så mycket rytm och glädje att det var svårt att sitta still.

Vi fick också njuta av Xenias röst i ett solo som multikören föll in i.

Sara är driven fiolspelare och folkmusiker. Det visade hon prov på när hon framförde den egenhändigt skrivna polskan ”Öppna spjäll”. När Sara spelat låten en gång fyllde kören i med sång av den text som fanns till.

Xenia och Sara alternerade som körledare och kördeltagare hel konserten. Deras ledarskap lockade fram en mycket stor sångarglädje hos körerna.
Ingmaries vals framfördes på ett sätt så man kände lust att stå upp och dansa.
En stunds av stillhet infann sig när Sara läste en dikt.

Stämningen växlade snabbt när Xenia började sjunga gospel. Hon fick så småningom stöd av kören.
Dikten ”Världen väntar på mig” av Jonas Gren från hans diktsamling ”Antropocen” hade tonsatts. Så vackert.

Multikören lämnade lokalen ordlöst sjungande och följdes sedan av bygdekören. De förflyttade sig in i gamla verkstaden. En fantastisk lokal med sina råa betongytor som antaget en mycket fin patina.

Körerna hade hela tiden framfört en ordlös sång som fortsatte medan publiken också installerade sig. Körerna blandades med publiken. Det blev en sakral upplevelse. Sången fyllde hela lokalen som har en fin akustik.

Sara Parkman började som solist och sjunga ”Jag ropar ut mitt innersta”. Xenia Kriisin instämde.

Solister från multikören lät också hör sina röster. Sedan var det dags för bygdekören att stämma in.

Det var bara att sjunka in i musiken och ta emot.
När sången tystnat var det ingen i salen som rörde sig eller sa något. Det var nästa lite overkligt hur hundratalet personer kan åstadkomma denna kompakta tystnad. Ett meditativt tillstånd inträdde.
Sakta återkom vi till verkligheten när körerna började lämna lokalen under ordlös sång.

Publiken lotsades också ut genom de stora portarna till sångarna som sjungande väntade utanför. Cirkeln var sluten

När de tystnade ville inte applåderna ta slut. Kopparbergarns skribent var helt uppfyld av kvällens upplevelser. Jag är fullt medveten om att det inte går att i ord förmedla den musikaliska upplevelse som bjudits under en och en halv timme.
När publikens händer började domna av att ha applåderat uppvaktades Xenia och Sara av kören med varsin present.

Bland publiken fanns Kaijsa från Ludvika, Maggie från Puttens i Stora Kumlan, Susanne från Stockholm och Britta med sommarhus i Rällså. De var i samma euforiska tillstånd som skribenten. De var imponerade av hur alla dessa olika röster kunde bilda en så fullkomlig enhet. Under föreställningen hade de många gånger känt för att röra sig till musiken. Helheten men också variationerna hade gjort att kvällen hade gott mycket fort.

Kopparbergarn fick en pratstund med Lars Parkman. Han är pappa till Sara. Kommer från Nordingrå. Han har tjänstgjort utomlands men har nu som pensionär återkommit till hembygden och återtagit kontakten med sin ungdoms vänner. Det är en skön känsla att vara tillbaka till det välkända. Möjligheten till att sjunga Ställbergssången tyckte han var en utmaning. Att nu i fem dagar intensivt levt och repeterat med nya människor har varit inspirerande.
Sara anslöt sig till oss och Kopparbergarn fick möjlighet att tacka för den här kvällen och hoppas det inte var sista gången som vi fick uppleva något liknande vid Ställbergs Gruvor.

Far och dotter kramade om varandra efter den succe’ som kvällen varit.

Jag lyckades komma i närheten av Xenia och fick tacka också henne för en härlig upplevelse.
Nu fick hon en stund med sin man trummisen och även körmedlem Johan Hjalmarsson samt dottern Charlie.
Bild 4554
Kvällen avslutades med bubbeldryck och tacktal av Sara och Xenia.
Utställningslokal och cafe’ var öppna för dem som ville stanna en stund till. Det blev en förtrollade kväll med vacker musik, härlig miljö och många trevliga människor.
9-11 augusti kommer det att pågå aktiviteter med rubriken ”Att återta det levande” vid Ställbergs Gruva . Läs deras program.

Text: Thyra Lundell Foto: Bengt Lundell