PRO s tre solskensdagar

2018-08-07

När slåttergubben kommer med sin piga och dräng då är det tid för bonden att bärga sin äng.
Vi kan väl likna oss vid ovanstående vers från bondepraktikan och börja skörda frukten av den cirkel som handlade om trakterna kring Vättern och som samlade väldigt många pigga deltagare.
Det har gått ett och ett halvår sedan kursen och nu var det äntligen dags. Efter otaliga ändringar i arbetsmaterialet kunde vi beställa mat, husrum, guider, olika museum och en massa saker som inte gått att genomföra tidigare. Vi beklagar att någon tagit kopior av något gammalt papper som inte stämde med nuvarande genomförande, men jag hoppas och tror att dom var nöjda ändå.

Vädret var strålande högsommarväder utan antydan till att det skulle bli sämre, när Christer Bengan och kompani lastat i ingredienser för kommande fika efter vägen.
Som vanligt stod förväntningsfyllda pensionärer med stora resväskor från Hörken och till Bångbro och såg till att bussen var fylld till sista plats innan vi svängde ut mot södern.
Nu började det stora äventyret. Efter hälsningstal från resekomitten berättade Christer om hur denna första dag var upplagd. Kunde det smaka med en bussfika vid Sickelsta kanske?

Jo så blev det. Snabbt dukades fram kaffe bullar och var sin smörgås för att få ny energi. Även en långtradarchaufför fick smaka av vårt fika. Alla fick sin del och verkade redo för nästa fas. Fikat stuvas in igen och bussen strävade vidare. Fram kom lite frågesport av Bosse och nån rebus från Bengan i fall man inte ville titta på vägen och naturen. Lätt eller svårt får var och en tycka.

Första riktiga stoppet kom närmare och när vi svängde in och hämtade guiden för Karlsborgs fästning var vi igång på den tänkta rutten. Den här visningen fick vi sitta kvar i bussen och avnjuta.

Efter en timme kunde den avslutas med ett besök i Garnisonskyrkan med ljuskronan gjord av tvåhundrasjuttiosex bajonetter. Mäktig lampa.

Hungern började göra sig påmind men efter kontroll av Bengan visade det sig att efter vår kontroll förra veckan hade någon klåfingrig juvel strukit vår beställning, men men eftersom kocken hade en timme på sig att fixa ny mat, så ordnades en ny meny fram och alla kunde sätta sig till bords. Någon blev lite arg för att inte alla fick nåt från Vätterns skafferi, men jag tror alla tallrikar var tomma när vi bröt upp för att i den ovanligt starka solen dra vidare till fattigdomen i Åsle Tå, där guiden mötte upp för en promenad i den gamla tiden också intressant.

På vägen mot dagens slutmål satte sötsugen in och det gynnade en liten gottfabrik med lakrits. Dagskassan ökade med flera hundra procent. Efter ivrigt prasslande och smaskande kom så Hoell Scantic Elmia inom synhåll. Det var nog den lättaste incheckningen på länge. På några minuter var alla väskor och passagerare försvunna till sina uppvärmda rum, för att lite senare sätta sig till bords och intaga middag. Någon kanske sköljde ner den med något gott och sött.

DAG 2

Natten övergick till morgon ned ny sol och nya förväntningar. När frukosten var avklarad drog sig bussen mot Tändsticksmuseet. Detta innehöll en hel tidsepok med en hel del mindre smickrande uppgifter hur det var förr. När HoM kritiseras för att barn får arbeta så hade vi satt detta i system för länge länge sedan. Dom flesta barnen som satt och doppade tändstickor i livsfarliga kemikalier var under tio år. Alla tappade tänderna och blev gula i hyn och livslängden var låg innan tuberkulosen avslutades deras liv, allt för att människor skulle kunna göra upp eld bekvämt.

Men som i alla tider har utvecklingen gått franåt så även här och säkrare metoder kom och med dem framgången för Jönköping. Världsledande med jätteproduktion och Kruger gnuggade händer. Aktien steg som en raket tills det dystra slutet som vi hoppar över.
På tal om hoppa över. För första gången i mitt liv fick jag gå på röda mattan in till John Bauermuseet Väl därinne var det inte riktigt som jag väntat mig. Det var så många olika konstnärer. Något som var väntat var att vi fick duka upp kaffebordet med fikabullarna som hotellet skickat med oss. Det räckte även till en blind med ledsagare, eller som Christer brukar säga alla ska med då ska väl alla ha också. Efter att backat en hel lång enkelriktad gata drog vi vidare.
Efter några genvägar och senvägar lät vårt golfproffs meddela att en golfbana var i sikte.

Vad skulle vi till en golfbana och göra kan man undra. Det visade sig att det fanns en restaurang där eftersom det luktade mat.

Det var också en upplevelse att sitta och äta samtidigt som man såg människor som stod och slog på en boll, men Anders upplyste mig att det begriper jag mig inte på. Samma slingrande väg därifrån så kom vi åter in i Gränna men denna gång rullade vi ner till hamnen, där Bengans kontakt ordnat med förtur på färjan till Visingsö och även återresa. Jag förstår inte hur han kan få alla att göra som vi vill men strunt samma. En kort färjetur med de snåla smålänningarna så kunde vi landstiga. På alla andra ställen är det gratis på Vägverkets gula färjor men här arrenderar Gränna kommun driften då kan dom ta betalt. Vi fick välja bort remmalaget och åka runt ön med buss, så vi kunde se alla ruiner och fornmärken för ön var bara fjorton kilometer lång och tre kilometer bred.

Efter en som en del uppfattade som dramatisk vändning rullade vi vi åter ner till hamnen och med en halv minut till godo, gled vi ombord för transport tillbaks till Gränna. Snart välkomnade oss Jönköping och det trygga Scantic ..

Kvällen kom och tillsammans med tyskar, ryssar, japaner, letter och en massa obestämbara personer från olika ställen invaderade vi matsalen och fyllde våra tallrikar med både det ena och andra.

Samtidigt passade vi på att framföra allas vårt stora tack till de många i kvällspersonalen och även de från frukosten. Det var jättesnällt att dom kokade vatten till våra termosar och gjorde i ordning stora kassar med kakor och munkar. Servitrisen Katja Öz som inom parentes skojade och sa att äntligen hade någon sett henne. Hon skulle framföra till alla berörda sade tack och vi ses i morgon bittida.

DAG 3
En sjudundrande frukost där man till och med kunde äta pannkaka och grädde med sylt. Jag kan aldrig tro att att någon kan klaga på detta. För första gången var alla i rätt tid vid bussen. Alla väskor och rullatorer och fika var lastat. Ingenting var glömt och hemfärden kunde börja.

Första stoppet blev Björkenäs med en loge full med nostalgiska åkdon från vår tid som unga. Kanske inte alla damer tyckte det var nån höjdare, men dom tyckte om fikapausen där som även denna dag innehöll godis från hotellet. Sakta fortsätter resan mot hemorten. Ett måste är ett besök vid Rökstenen så därför var det naturligt att åka dit. Turligt nog fanns en student som kunde läsa vissa delar av runskriften. Den lilla kiosken visade sig innehålla en liten hemlighet. Grabben som jobbade där visade sig ha sin farfar en gammal ishockeyspelare vid namn Hindrikes boende i Rättvik. Grabben var trevlig och fick sälja femtio glassar till oss. Pengar till detta hade Bengan, Solstrålen och Inger jobbat ihop just för detta ändamål.

Glassen uppäten vi drar vidare norrut.

Alvesta klosterruin besiktigades sedan kom den tjusigaste vägen nämligen den enkelriktade kostigen över Ommeberg som slingrade sig genom grönskan och jätteekar och bokar med utsikt över Vättern.

Den trevligaste nationalparken man kan tänka sig. Man blev mätt på skönhet men ändå kunde vi inte motstå att gå in på den fina Wasa-restaurangen och fylla på energi. Nästa och sista stoppet blev vid den nya bron. Sista etappen var helt odramatisk och man började så smått plocka ihop sina saker. Skratten blev lägre tröttheten kom smygande. Under hemresan framfördes ett tack till resekommittén för arrangemanget, vilket vi tolkar som att det varit rätt lyckat. Någon tyckte att vi kom hem försent men vadå, nog hinner vi se Kopparberg så det räcker. Några tyckte tvärsom och ville att resan skulle vara längre. Vi bugar för både ris och ros.
Vi kommer att fortsätta precis som tidigare till exempel redan den 22:a augusti. Nu är dessa tre solskensdagarna över förhoppningsvis till glädje för alla.

Resande, text och foto Leif i Nittkvarn