News

Translate:

Flagcounter

Flag Counter

Väder

klart.se

Arkiv

Om Vargar och demokrati

Att bo bland vargar.

Låt mig först av allt förklara, att jag inte är någon varghatare och jag är inte heller jägare, men jag bor bland vargarna.

För mig är vargen är ett djur som alla andra. Den är varken ond eller god, utan följer bara sina instinkter. Dess främsta instinkt är att döda för att själv överleva, och även om den också livnär sig av mindre bytesdjur, som harar, rävar, rådjur och hjortar, är vargens främsta näringskälla älgkött.

Enligt Naturvårdsverket med flera behöver en vargflock om sex vargar döda 120 – 140 älgar om året.

Det är svårt att beräkna hur många vargar som i dag lever inom ett begränsat område i Mellansverige (Dalarna, Värmland och norra Örebro län) men troligen är de 400 – 600 individer.

Detta skulle alltså betyda att årligen går cirka 10 000 älgar en utdragen och plågsam död till mötes i detta område, enbart på grund av vargen.

Att slitas sönder bakifrån medan man försöker fly, eller att få huvudet söndertrasat medan man desperat försöker försvara sig, är inget man önskar att någon levande varelse skulle behöva utsättas för. Men vargen följer bara sin instinkt.

Vem lider för älgarnas skull? Eller för rådjurens, och de andra bytesdjurens skull?

Men. Som sagt, vargen är inte ond, den följer bara sin natur.

Det är självklart att en expanderande vargstam ger färre individer av andra vilda djur i området, och därför ökar antalet angrepp på våra husdjur, främst på hundar och katter, som rör sig lite fritt, men också inhägnade djur som får och kalvar. Det är många som lider för detta.

Visst ska vargen få leva – i ödemarkstrakter där den hör hemma. Men tyvärr finns det ingen riktig ödemark i mellersta Sverige. Ändå är det här som anonyma beslutsfattare bestämde att vargarna ska bo, bland människor i småsamhällen, byar och spridd bebyggelse.

Ve den varg som försöker ta sig någon annanstans! Den fångas in och körs tillbaka – gång efter gång om så krävs, eller också så dödas den resolut, för tydligen vill ingen ha någon varg som rör sig nära större tätorter. Samerna vill som bekant inte heller ha några vargar för renarnas skull, och är därför befriade.

Visst finns det människor även på landsbygden (inklusive tätorter upp till 50.000 invånare) som gillar vargar och gärna ser att de blir ännu fler. Men den som frågar oss, som bokstavligen talat lever mitt ibland vargarna, skulle nog inte hitta så många som vill ha dem så nära, att de går över barnens lekplats på den egna gården eller i villaområdet. Ändå är det sådant som sker då och då.

Vi, har valt att bosätta oss här, i trakter där våra förfäder förde en ständig kamp för sin överlevnad och där de, med mycken möda och med primitiva medel som vargnät, fångstgropar, giller och spjut, dödade och drev bort vargarna.

I Sverige reducerades vargstammen, främst genom jakt, tills bara en spillra i fjällvärden återstod. Sedan följde mer än 100 år utan några vargar i Mellansverige. Försåvitt jag vet, finns ingen officiell dokumentation som styrker att vargar spontant har invandrat till våra trakter, vare sig från våra grannländers minimala stammar, eller från Ryssland.

Så hur hamnade de egentligen här på nytt?

Vilka var beslutsfattarna, som ursprungligen bestämde att varg skulle återetableras i Bergslagen? Vilka utförde arbetet?

 

Jag är inte rädd för vargen, men jag känner många människor som är det. Här finns människor som inte längre ger sig ut i skogen för att plocka bär eller svamp. Det finns människor som inte längre tar långa skogspromenader, i synnerhet inte tillsammans med sin hund. Och det finns människor som oroar sig för att skicka sina barn att gå den kortare eller längre vägen genom skogen till den plats där skolbussen hämtar. Väldigt många känner sig oroliga på ett eller annat sätt, och jag måste medge att även jag själv stirrar in i mörkret med en lätt oro, om jag en vinterkväll måste korsa gårdsplanen för att hämta mera ved.

Men det som stör mig mest, är inte vargen. Vargen lever bara efter sin natur. När den naturliga kosten börjar tryta, och hungern gnager inombords, börjar den se sig om efter något annat som kan dödas.

Nej, det som stör mig mest är i stället bristen på demokrati. Ingen frågade oss före de beslut som i hög grad påverkat många människors livskvalitet på ett negativt sätt.

De flesta förespråkarna för en stor vargstam i Bergslagen återfinns nog ändå i större tätorter på betryggande avstånd härifrån. För dem känns det förmodligen helt rätt att ta ställning och lida för vargen samtidigt som de kallsinnigt skiter fullständigt i såväl allt lidande den förorsakar i naturen och all oro och all ekonomisk skada den åsamkar människor som bor i dess närhet. För att inte tala om den sorg som följer, när en fyrfotavän med status av familjemedlem, blir vargmat.

Till sist vill jag än en gång påpeka att mitt syfte inte är att utrota vargen från Sverige. Men eftersom det ändå inte finns riktiga ödemarker tillgängliga där vargen kan husera fritt, föreslår jag att ett begränsat antal vargar fördelas någorlunda jämnt inom landets gränser. Detta skulle ge fler människor möjlighet att uppleva dessa speciella djur på gott och ont och på nära håll. En sådan åtgärd skulle dessutom troligen minska människors oro och obehag inom vargens nuvarande utbredningsområde.

 

Björn Öringbäck

Kommentarerna är avstängda