Vasaloppet

2018-02-27
Nu är det snart dags för Vasaloppet 2018. Åke Vogel delar med sig av sina erfarenheter.

Mitt första Vasalopp.

I cirka ett år jag fått träna och slita
för att göra succé uti spåret det vita.
Ty ”Vasan” är stort när skidor det gäller
och snart får man höra hur startskottet smäller
där uppe i Sälen vid Dalälvens strand
i detta av knätofs förlovade land.
Ja, apropå skidturn från Sälen till Mora
där har dom ju mången skidkung fått kora
där skidar ock jag i mitt anletes svett
och kämpar som vá man från sans o från vett
på dåliga skidor och kropp som känns tung
så trampar jag snömmodd bland mossa och ljung
genom snörika trakter och luft som känns kall
en tanke nu slår mig, hur ska man stå pall?
Men då för mitt inre så ser jag en syn
hur jublet i Mora uppstiger mot skyn
ty första utav alla jag glider i mål
och jublet det övergår nästan i vrål.
Och utan problem tydligt jag känner
hur kranskullans puss uppå kindbenet bränner.
Men i nästa sekund så väcks man till liv
för då åker dom om en med väldiga kliv
då tycks man helt plötsligt stå alldeles still
ja nu halkar men efter fast inte man vill
och folkmassans jubel är borta med vinden
och kranskullans kyss den känns svalna på kinden.
Men drömmen var ljuvlig så länge den vará
nu hör man helt plötsligt till blåbärens skara.
Ja här får man se upp så man inte blir sist
för här hjälper det föga att använda list.
Nej armar och ben ska som lärkvingar gå
det börjar visst skymma så bäst att sno på
om man ska hinna fram innan middan blir kall
nu skymtar jag kyrkan í állfulla fall´.
En ljuvare syn man sällan fått skåda.
Om det värker i bena? Javisst uti båda!
Nu forsar jag fram på rakan mot målet
på vingliga ben har man satt sista kolet.
Så dråsar jag in uti målet till slut
och jag har orkat, jag lagt upp ett tjut
ty äntligen har man resmålet nått
Bekymren är över snart sover jag gott.

Text: Åke Vogel