Helkvällsprogram vid Ställbergs gruva

17-07-16
I lördags genomfördes ett nytt intressant program av The non existing centre vid Ställbergs Gruva.

Kvällens huvudpunkt var naturligtvis visningen av Mikael Wiströms aktuella dokumentärfilm Nationens hjärta och den efterföljande diskussionen med regissören och filmskaparen själv och inbjudna gäster. Beteckningen kvällens höjdpunkt måste dock vikas för den konsert som Sara Parkman och Hampus Norén stod för som avslutning.

Många hade sett filmen minst en gång tidigare, men som så ofta är fallet gav en andra föreställning nya tankar och funderingar.

En del personer hade alltså blivit särskilt inbjudna bland annat Björn och undertecknad från Kopparbergarn, några från andra media, de som agerade i filmen och några till. Även skaparen och regissören Mikael Wiström var med. Tyvärr gjorde semestrar och annat, att flera inbjudna var förhindrade att komma.

Efter välkomnande av Eric Sjögren fick alla se filmen på ca en och en halv timme. Det var ordnat för bio i lokalen där man har samtal och konserter, en mysig plats med sittbänkar som kan flyttas efter behov och önskemål.

Filmen visar kommunalrådet Ewa-Leena Johansson prata både med Christer och Yvonne på Radio Ljus och Jimmy Hoppe på kommunalkontoret och ge sin syn på det extraarbete kommunens anställda fick av att så många flyktingar kom på så kort tid.

Jimmy i sin tur svarar upp med allt han köpt och rustat upp i kommunen.

Där visas också hur flyktingarna installeras,

hur pizzerian och affären startas

och hur pizzabagaren flyr vidare, när han får veta, att han inte får arbetstillstånd. Vi får se Yvonne på Radio Ljus och Rose-Marie, som jobbat i skogen, förlora sina jobb och se sig gå en hopplös situation till mötes. Blandat med vacker bakgrundsmusik och vackra vyer från Ljusnarsberg fär vi också veta, att det går bra för de båda kvinnorna till slut.

Efter filmen serverade ställbergsgänget  på snittar, cider och kaffe. Det smakade fantastiskt gott. Folk sorlade och umgicks en stund innan själva diskussionstillfället startade. Flera hade sett filmen tidigare och några kommenterade genast efter visningen, att man ser nya saker, när man tittar på en film andra gången, vilket även vi tyckte.

I dämpad belysning fick vi inbjudna sprida oss mellan övriga besökare. Carl-Oscar Sjögren var moderator och inledde med att låta oss presentera oss och berätta hur vi upplevde filmen.

Thyra var först ut och berättade att hon är en pensionär, som är aktiv i föreningslivet och arbetar ideellt i kyrkan, att hon tycker om att vara ute i naturen och sin trädgård. Hon sa att hon tycker filmen handlar om vanliga människor och myndigheternas sätt att se på dem som är i behov av hjälp. Paragraferna styr och människorna får sitta emellan. Hon sa också att hon inte tycker integrationen fungerar. Vi skall integrera våra nysvenska i samhället, men att få oss svenskar att engagera oss går sämre. Hon tyckte att lite visades i slutet av filmen, men att det kunde varit mer av det. Jag tyckte att filmen kunde ha visat lite mer av  allt ideellt arbete som många Ljusnarsbergare lade ner för att få invandrarna att delta i vardagslivet. I ett senare inlägg apropå att politiker inte var att lita på, pekade hon på samspelet mellan Ewa Leena Johansson och Jimmy Hoppe. Det var inte lätt för Ewa Leena att både företräda kommunen och samtidigt ge företagaren Hoppe svängrum men hon klarade det galant.

Christer, som var en av filmens huvudfigurer, lovordade filmen och tyckte att filmskaparen gjort ett fantastiskt arbete. Det spelades in så mycket film och efter klippningen återstod ett mycket bra verk. Han tyckte att Mikael fått med de känslor och stämningar som alla inblandade hade fått berätta om vid inspelningarna. Han undrade också när del två kommer och berättade att han fått frågan från flera.

Jag själv berättade att jag tycker att det är en film med mycket vackra vyer från Ljusnarsberg, men att jag tycker filmen ger en alltför negativ syn på tiden med flyktingströmmen. Precis som Thyra såg även jag alla engagerade människor, som gjorde allt för att flyktingarna skulle känna sig välkomna. Där fanns mycket av den öppenhet och välkomnande mottagande Björn och jag fått i kommunen. Men visst fanns de, som inte tyckte det var trevligt, att så många nya människor av olika nationaliteter kom till kommunen.

Även Deena, som själv är flykting och har blivit kommunplacerad i Ljusnarsberg tyckte att mycket av den positiva delen saknades i filmen.

Björn berättade att han undrat över filmens fokus. Egentligen finns två fokus, ett på flyktingtillströmnningen och ett på den svåra situation flera ljusnarsbergare hamnat i med arbetslöshet och sjukdom. Han undrade också över filmens namn – Nationens hjärta – och ställde frågan till regissören hur han kommit fram till titeln.

Även han hade ett andra inlägg, där han pratade om förändring och hur man möter förändringar. Man kan se dem som hot och vilja att allt ska vara som förut, eller som möjligheter och nyfiket undra hur utvecklingen kommer att te sig.

Mikael svarade, att titeln inte var något som fanns med från början, utan värkte fram så småningom. Han berättade att när han gör filmer, är hjärtat med hela tiden och att han varit med på plats på många ställen varifrån flyktingarna kommit. Han har mycket mer egentligen att berätta, men han ville ha ett fokus och bestämde sig för att lägga det på det han visat. Han tror inte det blir någon del två, trots att han också fått den frågan.

Sara är från Fagersta och sa att hon fått egen erfarenhet av flyktingströmmen även om den inte rörde sig främst till Fagersta, utan till Norberg. Hon tyckte att filmen var mycket bra och att den gav just den där känslan alla får, när något liknande händer. Det innebär så mycket känslor.

Ulf var med i publiken och påpekade att kommunen fått mycket tillbaka för tiden med flyktingarna. Kommunen fick 83 milj i extra statsbidrag. För en del av de pengarna har man kunnat bygga förskolan i Ställdalen och bygga ut och reparera Kyrkbacksskolan. Man kommer även att ha råd att förbättra vatten och avloppsledningar, asfaltera och förbättra kommunens vägar och det finns planer på att rusta upp kommunens fastigheter. Fortfarande finns det pengar kvar i Investeringsbudgeten, så man behöver inte låna pengar till investeringar. Flyktingvågen blev alltså inte en förlust, utan en vinst för kommunen.

Så fortsatte samtalet och några fler berättade om sina tankar om filmen, men tiden var bestämd till trekvart, så efter den tiden blev det en kort paus.

Kvällens höjdpunkt var ändå den konsert, som Sara Parkman och Hampus Norén genomförde som avslutning på kvällen. De sjöng och använde sina röster som instrument tillsammans med fiol och väskorgel. Väskorgeln var en vanlig tramporgel från 1908 som man kan fälla ihop till en stor och tung resväska. Själv minns jag, att jag som barn såg en när en barnmötesfarbror kom till Köping och spelade och sjöng.

Musiken hade Sara och Hampus gjort och den framfördes med energi och styrka. Dels var det musik från filmen, vars musik de skapat och dels var det andra stycken.

Vi fick höra musik om den generella vemodigheten och sorgen och stycket Det brinner i skogen handlar om brinnande känslor av alla tänkbara variationer.

Sara sjöng också en gammal svensk emigrantvisa, som handlar om hur människorna lämnar sina hemman och ger sig ut i det okända. Då, liksom idag, fick de hiva barn och vuxna, som inte klarade resan över bord.

Musiken varade i öronen och kroppen långt efter att konserten var slut och man åkte hemåt i sommarnatten.

Text Inger Aftonljus
Foto Bengt Lundell och ett par pressbilder.