Festival i Järphöjden

17-07-28

Tänk Er en stor mörk tät granskog där ljuset har svårt att komma in, en tvär uppförsbacke, en liten glänta och plötsligt står ett litet hus i en ännu tvärare slänt, en plats där ingen tror att någon kan bo. Där är det rörelse bara en vecka om året, men då är det intensivt så det förslår. Hur kommer det sig att det är så?

Det hela började med att en man, som ville ha lugn och ro när han kom hem från sitt arbete i Amerika, renoverade ett före detta Folkets Hus, som användes på tjugo-trettiotalet vid danser i byn. Han gick bort alldeles för tidigt. Övriga familjen bodde kvar i USA och kommer hem på besök en vecka om året. Under resten om året har jag det stora nöjet att se till huset och klippa lite gräs och göra i ordning tills de kommer.

Det är ganska roligt att leta längst bak i hjärnan den engelska man lärt sig, för Marcia och Erik kan ingen svenska och innan veckan är slut tänker man till och med på engelska. Erik har gått i musiklinje i USA och är en gudabenådad talang.

Varje år väljs två elever från varje stat ut för ett speciellt uppdra,g nämligen för att spela i Vita Huset för presidenten, så Erik har sett Obama på nära håll. Därför ingår det i mitt uppdrag, att skaffa musikanter för en jamsession en kväll och det har jag lyckats med varje år.

På tisdag kväll var de dags att låta tonerna ljuda ut över nejden.

Spelemännen Bert, Göte, Kent, Kerstin samt Erik spelade i tre timmar innan Marcia dukade fram någon specialite från USA, som smakade bra.

Till och med fåglarna kom fram och tittade vad som stod på inne i skogen. Musiksnacket fortsatte ytterligare nån timme innan alla skingrades.

Så går det till när vi har festival i skogen. Det behövs inte något så märkvärdigt. Musiken var bra, fikat var bra och stämningen på topp tyckte Ingastina och Una efter tredje kaffekoppen.

Man skall sluta när det är som bäst och det gjorde vi. Skogen återtog sin tystnad för att vakna nästa år.

Tillsynsman och foto Leif i Nittkvarn