Byn som försvann

2018-10-07
Under sakkunnig ledning av Håkan Mossberg gjorde Hembygdsföreningen en utflykt under lördagen.

Drygt 20 personer samlades på industriparkeringen i Ställdalen.
Färden gick västerut mot det som en gång var St. Smedbergs byn. Den bestod av 6 gårdar och 2 backstugor. Byn kan spåras till 1600-talet och första bosättaren var Isac Andersson. Fram till början på 1960-talet fanns det fortfarande boende där, men då ville skogsbolaget inte ha några hus i skogarna. Husen utbjöds till salu för 200:-. Villkoret var att de revs och fraktades bort.
Vägen in mot by var tyvärr sönderkörd av ett stort fordon. Men efter lite ostadig vandring kom vi in i en fin skog. Det var slätt att gå och mjuk grön mossa täckte marken. En av deltagarna sa att det var som att gå på en heltäckningsmatta. Ett mycket relevant konstaterande.

Arne Danielsson med sonen Kennet var med som sakkunniga. De har klara minnen av byn eftersom Arnes farmor bodde där.

Det första vi kom fram till var en vacker stenmur och vi gick igenom det som en gång varit grindhål. Fortfarande fanns det grindstolpar, om än lite sneda, av sten.

Så nådde vi första gårdstunet. Det enda som fanns kvar av huset var grunden och en cementtrappa.

En cykel hade lämnats kvar.

Gården för cirka 55 år sedan.

Som vanligt fanns det källare som fortfarande var intakta.

Här fanns det två där den ena var tämligen ny.

Håkan delade ut bilder och beskrivning på de två sista gårdarna som var bebodda.

Han hade hittat en närbild på huset när det fortfarande var bebott.

Efter en kort genomgång gick vandringen mot den andra gården som också var bebodd fram till i början på 1960-talet.

En öppning i stenmuren passerades. Vandringen gick mot det som en gång varit platsen för bostadshuset.

Gårdstunet var förvånansvärt opåverkat av sly. Några stora granar hade växt upp i utkanten av det som varit åker. Den kunde vara cirka 70 – 80 år. Eftersom de växte på åkermark kan man förmoda att de växt fort så årsringarna är säkert lätträknade.

Gården för cirka 55 år sedan med kossan på gården.

Ett vårdträd finns som minner om att här har det bott människor.

Vandringen gick vidare mot söder på det som en gång varit åker och äng. En kvarlämnad plog vittnade om odlarmöda.

Den intakta stenmuren följde oss och stora odlingsrösen överväxta med vacker mossa vittnade om hårt arbete. 300 års slit håller nu naturen på att återta.

Så vände vi åter till den första gården. Där väntade ryggsäckarna med kaffe och smörgås. Trappen och husgrunden blev perfekta sittplatser. Den decimeter tjocka mossan blev som en tjock kudde under sittunderlaget.
Efter kaffet berättade Håkan lite mer om St. Smedberg.
En mörk händelse hade inträffat här exakt på dagen, 6 oktober för 99 år sedan. Då hade en kvinna från byn blivit dräpt genom att få halsen avskuren. Hon hette Augusta Eliasson och var mor till 7 barn. Mördaren hette Henning Bygg och var bosatt vid Stångröjningen. Bygg hade en hushållerska. Tillsammans hade de 8 barn. Alla var antecknade som oäkta i kyrkboken eftersom de var födda utom äktenskap. Henning Bygg dömdes till 10 års straffarbete. När han hade avtjänat sitt straff kom han åter i till Ljusnarsbergs kommun. Men straffet var faktiskt på livstid eftersom han var förbjuden att lämna kommunen.

Efter kaffepausen gick vandringen vidare mot en av backstugorna. Fortfarande ledsagad av vacker stenmur.

En kort paus vid det som en gång varit ladugård.

En källa med ett stabilt lock undersöktes. Härifrån togs vatten till ladugården.

Den var vackert stenlagd.

Framme vid backstugan möttes vi av en jordkällare som myrorna tydligen tyckte var en bra grund till stacken.

Men den klarade källaren att bära.

Så vandrade vi tillbaka till vägen. Där hade det också det funnits ett hus.

Några timmar med intressant information av Håkan Mossberg och Arne Danielsson var slut. För oss som inte har någon anknytning bakåt i tiden till Ljusnarsberg är dessa vandringar mycket värdefulla då vi får en inblick i hur människor bodde och levde för länge sedan.
Har du något att berätta om hus och människor från förr tror jag att Håkan Mossberg gärna vill få del av det.

Text: Thyra Lundell Foto Bengt Lundell